När jag insåg att jag var tvungen att stiga upp ur sängen idag också så låtsades jag om att jag inte fanns. Jag drog täcket över huvudet, blundade och kände hur hela världen snurrade.... Tills den abrupt stannade i en hemsk telefonsignal som signalerade att det var 30 minuter till att jag skulle infinna mig på musikskolan pigg och glad med alla hästar hemma.

35 minuter senare så befann jag mig verkligen på musikskolan. Dock hade jag mascara i hela ansiktet (förutom på just ögonfransarna, där den ska sitta) och såg allmänt ut som att jag hade blivit överkörd av en lastbil och sen kastad i sjön för att ligga och ruttna där, innan jag några dagar senare blev uppfiskad och hamnade på just; musikskolan.

Igår hade vi klasskonsert, en enorm urladdning.

Kvällen avslutades med en sittning på Suads med gänget och en mystisk tjej från Karlstad. Hon hette något konstigt på... Y tror jag... YOLO kanske... Tyckte om henne i alla fall, hon är bra.

Där yppades den konstiga teorin att om man viker ett papper en massa massa massa gånger, så skulle man (rent teoretiskt) så småningom nå upp till månen. Nu går det inte att vika ett papper riktigt så många gånger, det blir jättesvårt efter ett tag, men om man kunde så skulle man hamna på månen.

Det satt en naturare med vid bordet och han sa i alla fall inte NEJ!

Ikväll är det stjärnklart.

Om jag inte redan trodde på Gud så skulle jag åtminstone börja göra det när jag såg stjärnorna. Dom är likadana överallt. Alla ser dom likadant, men ändå olika.

Avslutar kvällen med ett desperat behov av en kram. Ett samtal med en kär vän tog precis slut och då infann sig krambehovet, som en storm svepte det in.

Tänk vad tiden går fort och långsamt samtidigt.