Jag älskar apelsiner.
Det finns finns få saker som jag tycker är så gott. Apelsiner, fjärilspasta och päronglass. Men inte samtidigt.
Det finns dock en liten, liten detalj som gör detta dåligt.
Jag är allergisk mot apelsiner.
Får jag saften på läpparna så svullnar dom och spricker. Jag får eksem på händerna. Ändå så envisas jag med att äta apelsiner. Det är något speciellt med dom, och just nu så känns det ganska skönt att det gör ont i läpparna. Det drar smärta från andra ställen.

När jag tvättade händerna efteråt så mindes jag att jag provat att göra en fontän med händerna i handfatet en gång. Då var jag visserligen yngre, men knäpp som jag är så bestämde jag att prova igen. Det slutade med att halva badrummet, plus mig, var blött. Det var pölar på golvet och det droppade om mina kläder.. Men det var jätteroligt!!! :)

Hur vet man om att man är lyckligt lottad?

Är det för att andra säger det till dig, eller är det en känsla du bär på själv?

Oavsett vad ni tycker så tror jag inte att man kan känna sig lyckligt lottad på riktigt, för att någon annan säger det. Att vara lyckligt lottad kommer inifrån. När man inser att man har det så bra så att man känner sig tacksam.

Jag är väldigt lyckligt lottad, och jag inser det ofta. Det är väldigt sällan jag inte känner på något vis att jag är lyckligt lottad under en dag. Det kan vara något litet som att jag inte skär mig på kniven när jag skär grönsaker, till att bli upplyft av en vän när jag känner mig lite nere. Det finns massa saker att vara tacksam för!

Idag var jag hos min bästa vän, vi gick och handlade i regnet, drack päronsoda och pratade massor! Vi lagade mat, gjorde kladdkaka och njöt av varandras sällskap. Vi gick även en liten promenad och jag skrattade så att jag fick ont i magen. Det är så otroligt mysigt att umgås med henne och hos henne är jag helt trygg. Jag skäms inte för hon har redan sett alla mina dåliga sidor gånger tusen. Jag kan inte vara annat än tacksam över en otrolig dag. :)

Kan man då vara tacksam för livet utan att bli helt knäpp i huvudet? Nej, jag tror inte det. Men som jag och mina klasskompisar kom fram till i veckan, så är vi alla lite knäppa och det är därför vi trivs så bra i varandras sällskap.

Var inte rädd för att vara tacksam!

Jag har tagit fram saxen.

Den ligger på bordet. Det är den med röda handtag som egentligen är lite svår att klippa med.

Det blir liksom inte rakt, men på något vis tillräckligt ändå.

 Filosoferar över en Olle Ljungström text.

"Gud uppfinn nåt nytt, som gör det lätt att hålla ut. Nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta."

Det är jobbigt att vänta. Men att säga att Gud ska komma på nåt som gör det lättare att vänta är lite som att säga:

"Snälla Gud gör mig tålmodig men låt det gå fort!" 

Det är inget som går att fixa på två sekunder och det är därför man väntar. Det är därför Gud uppfann tid, för att det ska finnas tid att vänta. Jag tror att man bara måste acceptera att det faktiskt finns tid att vänta även om det kan vara svårt ibland.

Jag dricker te. Min blekgröna kopp värmer mina kalla fingrar. Runt mig ligger doften av tända ljus och mango som en matta.

Jag läser en bok som handlar om mig själv, på ett eller annat sätt. Jag läser långsamt, vill inte att den ska ta slut, men jag kan inte vänta tills jag fått läst nästa sida och tagit del av några fler av livets hemligheter.

Jag läser om hur jag blev som jag blev, hur livet bestämde sig för att forma oss. Jag började läsa denna bok med vetskapen om att huvudpersonen kommer att dö, precis som alla andra. Ändå är det med stor sorg som jag väntar på att det ska ta slut, men fortfarande med hoppet om att vi ska överleva.

Det kanske är så vi gör.
Vi vet att vi alla kommer att dö,
men väljer att leva i hoppet om att vi kommer leva för alltid.

Djupa tankar över en kopp te..

Det känns som att denna dagen varat i tre dagar. Det har hänt så mycket.

Gått skogspromenad med vägvisare, kittlat en lillebror tills han låg och skrek på köksgolvet, suttit i en bil utanför Säfflestation och fnissat så jag fick ont i magen.

Sagt hejdå.

Åkt tåg, varit hos mormor, ätit MASSA god mat och pratat mycket.

Vandrat i regnet, spelat flöjt, letat instrument och misslyckats.

Tittat på fotografier från både då och nu.

Sagt hejdå.

Och nu sitter jag här.

På ett kallt köksgolv, i morse var det ett varmt köksgolv.

I ett varmt kök, med en sats nygjorda, äggfria muffins.

Dom blev goda, men inte riktigt lika goda som förra gången.

Jag saknar. Förmodligen lite mer imorgon. Men väldigt mycket redan nu.

Nu sover vi.