Maten är tillagad, kakorna bakade, paketen inslagna och granen är på plats.

Tomtarna har invaderat huset, julgransfoten var borta när vi skulle ha den, och en propp gick två gånger innan vi fick ordning på den.

Igår när vi gjorde knäck så gjorde jag en spricka i köksfönstret när jag skalade mandel, jag blev jätterädd och skrattade så att jag grät. Mamma skrattade lika mycket. Allt är precis som det ska vara fast ändå inte.

Idag skulle vi provsmaka knäcken vid sista adventsfikat och då stoppade alla i familjen in varsin knäck i munnen. Till detta måste tilläggas att knäcken blev ganska hård i år så man kan inte bita i den. När alla då satt och åt så insåg en efter en att vi dom bara mååååste säga något, trots att munnen var full. Detta startade ett fantastiskt samtal runt köksbordet. Det lät mycket och var mer som en gissninglek än ett samtal. Jag skulle kunna likna det med att prata när man borstar tänderna. Vi hade roligt, det är det som räknas.

Det blir en lite extra bra jul i år jämfört med förra året. I år har jag min syster hemma och inte på ett sjukhus i Borås. Alla är lite lugnare, om man nu kan vara det när det är jul?

Under flera dagar har jag undrat över den där julfriden som alla pratar om, när infinner sig den? Men nu kan jag ändå helt säkert säga att den är här, tills imorgon i alla fall.

Jag sitter med en vit katt i knät, dricker te och allt är klart... Nästan.