En lång bilresa hem.

Det är sand överallt.

Överallt är en underdrift. Det är sand i kläder, skor, bilsäten, väskor, underkläder, halsar och ögon. Egentligen alla ställen som det inte ska vara sand på. Ja.

10:15 lämnar vi stranden bara för att fastna i en bilkö 10 minuter senare, vi sitter i bilkön i 2 timmar. Vi kryper fram på vägen. Jag har en stark längtan hem.

Alla är trötta. Vi har skrattat, grälat, gråtit och skrattat lite till. Sången "Alexander kyckling" har varit ett varmt inslag både vid frukost, lunch och middag samt all tid där emellan. Den har sjungits så till den milda grad att modern i familjen förbjudit den och systrarna Sunnerdahl har även översatt den till danska för att kunna irritera henne ytterligare.

Nästan varje dag under hela veckan så har jag haft hicka någon gång under dagen. Isas farmor säger att det är för att någon tänker på dig då. Jag tycker att det är en fin tanke. Att man får hicka för att det någon annanstans på jordklotet sitter någon som tänker på dig.

Bilresan fortsätter och jag slumrar till under min gröna filt. Mitt hjärta börjar ändå värka när klockan närmar sig 14 och jag vet att det i Trollhättan förbereds för en konsert med en stor fin gospelkör och Samuel Ljungblahd. Jag har hela tiden vetat att jag skulle missa den, men det tar ändå emot att inse att man inte kan vara på två ställen samtidigt. Jag lyckas nästan bli inlåst på en Statoiltoalett, får konstaterat för mig att det verkligen INTE finns någon avstängningsknapp på min syster och när vi kört 10 timmar stiger irritationen i bilen.

Vi har anlänt till Borås efter en fin biltripp genom vackra miljöer och vi vinkar av syster med katt.

Himlen har samma färg som vattnet på Sardinien, samma färg som min brors ögon.

Pappa har snart kört bil i 12 timmar och vi har fortfarande nästan en timme kvar.

Det är en vacker sommarkväll.

Jag lutar huvudet mot bildörren och somnar.