Idag hände det.
Mitt ovanligt trötta jag stod i kassan på coop.
Killen framför mig med sina bruna lockar och ekocertifierade tomater hade inte koll på hur mycket pengar han hade kvar på kortet så när han tryckt sin kod och grön knapp så kom det. "Medges ej" stod det med stora röda bokstäver över hela displayen och som om det inte var nog så lät kortläsaren som om någon försökt göra något olagligt och att den till varje pris skulle berätta för hela affären att den här killen har inga pengar.
Sen gick det fort.
Jag drog fram mitt kort och sa att jag kunde betala. Han tackade vänligt med bestämt nej till mitt erbjudande och drog istället upp sitt andra betalkort och det är mitt i denna röra. Mitt i att min vänligaste gest på länge har blivit nekad som jag upplever den.

Känslan som kan få en att tappa andan, och samtidigt gör att man vill ta större, fylligare andetag av den kalla kvällsluften. Känslan som gör att hjärtat pinglar, gnistan i ögonen sätts nästan helt omärkbart på och de trötta benen fylls av ny kraft och lust. Lust att leva och gå på nya stigar.
Tacksamhet.

Det sköljde över mig som den största tsunamivåg och jag fick aktivt hindra mig själv från att le som det gladaste barn mot killen som satt i kassan. Tänk vilket liv jag får leva!
Tänk vad mycket jag får möta och uppleva.

En vanlig kväll med julkonsert förvandlades ikväll till ett kramkalas där jag på nytt fick upptäcka vilken fantastisk församling jag får vara del av och tjäna i. Där det finns människor som stannar en stund till medan jag pratar färdigt för att få krama mig innan dom ska gå. Där det finns människor som stöttar, som utmanar, som har omsorg och som ser. Imorgon jobbar jag min sista dag innan jag går på julledigt och efter nyår så får jag gå in i något nytt. På samma ställe och med samma förtecken, men ändå något nytt. Jag har sån tacksamhet för vad Gud har gett mig den här terminen och det här året i Eksjö, men också förväntan på vad Han och jag ska hitta på nästa år. 

Tänk att lite mjölk kan ge upphov till så mycket. :)