Nu har jag varit ute och plockat mina allra sista smultron, synd att den tiden är över. Färska bär lyser verkligen upp frukosten.

LP-skivan för morgonen är påsatt, och jag börjar minnas mitt krångel med Robert Broberg.

Edith Piaf är verkligen bra kvällsmusik. Det och en tekopp kommer man väldigt långt på.

Dagarna går så långsamt men ändå så fort... Det känns som vi gått i skolan i 2 veckor, när vi i själva verket inte ens klarat oss igenom första veckan. Ändå så tycker jag att dagarna går i rasande tempo. Det är så mycket att göra(som vi ibland inte gör), och vi har så roligt.

Trots att vi leker mer än någonsin så märks det ändå att vi blivit äldre. När jag gick i lågstadiet och vi fick nya böcker så var det första jag gjorde att ta hem dom och läsa igenom dom, speciellt om det var böcker vi skulle ha i engelskan. Idag hade jag min första "Engelska C-lektion", någonsin, och vi fick böcker. Den boken fick minsann inte följa med på någon pilgrimsfärd hem till mig innan läsåret börjar på riktigt. Den blev fort och lätt inkvarterad i skåpet, utan någon tanke på genomläsning. Ändå så uppvisade jag inga symptom på samvetskval, snarare lättnad.

Det som dock verkligen satte guldkant på min dag var ett pling. Ett ganska irriterande ljud som jag ofta känner att jag kan klara mig utan, var det fantastiska denna dag. Det var ett mail ifrån min vän i polen, som jag skaffade mig denna sommar, och jag var så glad att jag nästan ramlade av stolen. Vad underbart det kan vara att få en överraskning på en annars så vanlig dag.

...Även om jag i normala fall inte gillar överraskningar...

Vilken konstig dag det blev!

Morgon: Rött läppstift och tofs mitt på huvudet - Jag var redo för en cykeltur till Karlsro.

Jag fick lära mig vilka årtal som främst lämpar sig för brobygge, hur man gestaltar sporten rodd utan att röra sig och vad man kallar musik i Ungern. Det heter för övrigt "zene".

Jag fick en reva i mina alldeles nyinköpta (och jättedyra!) byxor. Medan jag gjorde det jag älskar mest av allt. Jag gungade.  

Sedan bestämde jag mig för att vara spontan och åka och hälsa på mormor. Detta besök var underbart! Jag har saknat henne. Vi sitter och äter glass, pratar, skrattar och löser korsord i 3 timmar. Sen bestämde jag mig för att jag skulle åka hem. Jag kommer ut till min cykel och det som inte får hända har hänt!

Jag har fått punka och mitt liv rasar framför mina ögon. Men praktisk och ganska nöjd med livet som jag var ringde jag till min bästa vän. Det slutar med att både jag och cykeln blir hämtade, vi hinner till och med att lämna in cykeln hos JP innan han stängde och han lovade att den skulle vara lagad på måndag. LYCKA!

När jag kom hem så var det bara att hoppa in i nästa bil. Min lilla lilla lilla kusin har blivit 15 år och jag känner mig bara äldre och äldre med dagarna som går. Vi får supergod mat, äter rinnande tårta och jag hittar två oönskade knölar på halsen...

Och nu sitter jag och lyssnar på Edith Piaf, dricker te och känner på mina knölar.

Den dag som kunde blivit katastrof på så många plan är slut och jag sitter ändå här och njuter.

Jag misstänker att det är något fel på mig.

Jag vet vem jag är. I alla fall precis just nu.

Det kan hända att det har ändrat sig om 10 minuter, men just nu så vet jag.

Idag vet jag.

Rastlös. Driver runt på småstadsgator i det fina kvällsljuset.

Kommer hem och börjar packa. Provar sovsäcken och liggunderlaget. Skrattar så jag gråter när mamma ska försöka förstå sig på vårt nya "självuppblåsande" liggunderlag. "Självuppblåsande" ska man nog ta med en nypa salt, men det gav mig ordentlig kvällsunderhållning i alla fall :)

Jag vill åka nu samtidigt som jag njuter av att vara hemma. Det är med glädje som jag vaknar och inser att jag ligger i min egen säng som omväxling.

Den här dagen känns trots olika sorters underbarhet som om den är helt bortkastad.

Igår satt jag vid familjen Svahns köksbord i deras fantastiska kök, med gitarrmusik till frukost och "storasystersyndromet" sittandes i fingertopparna. Jag träffade Tryggve för första gången, kyrktornet blev signerat, jag fick en läxa i hur solen vandrar och ett flygplan att sprida stjärnor med.

Jag skaffade mig en glänsande vän, åt hjärtan till kvällsmat och avslutade alltihop med att fundera på hur många bokstäver det är i ordet "anala".

En ljuvligare dag kunde jag inte fått.

Att sen på kvällen åka från ett hem till ett annat hem var svårt.

Jag trodde inte att jag skulle trivas så bra. Men det gjorde jag. Verkligen.

Det känns som att jag fått en hemlighet att bära med mig. Ett smultronställe som bara jag vet om.