En stor mugg te, några tända ljus i fönstret och en doft av popcorn som sprider sig på internatet.

Idag har inte varit en helt bra dag. Hm. En riktigt dålig dag till och med. Jag är trött och har haft massa mysiga besök hemifrån denna veckan. Saker som gjort att jag nog längtar hem lite.

Problemet är att jag vet inte riktigt vad som räknas som hemma längre. Det har alltid varit en självklarhet. Jag har aldrig bott någon annanstans, någon längre tid, än i det gula tegelhuset, bredvid en kyrkogård, en bit från Vänern. Det har alltid varit hemma och det har aldrig funnits någon anledning att ändra den uppfattningen. MEN! Även om jag fortfarande säger att jag åker "hem till Vänersborg" så bor jag ju faktiskt inte där längre. Nu bor jag här. Men kan man kalla ett internatsrum för sitt hem verkligen?

Så mitt i den här dåliga dagen med massa reflektion och tankar så finns det människor.

MÄNNISKOR.

Dessa jobbiga, konstiga, oförutsägbara, fantastiska, glädjefyllda, kramgoa, leende, ödmjuka...

älskade människorna. Som oavsett hur dålig dag man har ändå lyckas vända det till något positivt. ÄVEN om det vi sitter och pratar om är funktioner i molltonarter och förvirringen sprider sig som en löpeld genom klassrummet, eller om vi ska dirigera varandra och i princip står och nästan både slår till oss själva och personen som tyvärr har blivit tillsagd att stå bredvid och få taktslagen i ansiktet.

Att få skratta är nog det bästa. Det sitter extra långt inne en dålig dag, men att kapitulera för sin dåliga dag, säga öppet att man har en dålig dag och se hur den försvinner bort med orden man precis uttalat är det allra bästa. Att våga hoppas att dagen kan vända till det bättre.