Det är fredag kväll och jag sitter och försöker summera veckan och allt som hänt. Sofia Karlssons stämma ekar mot de halvtomma väggarna i min studentlägenhet och stjärnorna gnistrar och glimmar utanför mitt fönster. Min bultande knäled drar uppmärksamhet mot något som nu känns overkligt men som för 3 dagar sedan verkligen hände. Korset runt halsen påminner om Skaparen med stort S som beskyddat mig på ett mer påtagligt sätt än någonsin denna veckan.

En ny kurs har startat – Praktisk juridik, och jag ser med förväntan på schemat och de inplanerade föreläsningarna. En ny erfarenhet för mig. Vid närmare eftertanke har flera nya erfarenheter staplats på varandra denna veckan.

I tisdags så cyklade jag över ett övergångsställe och blev påkörd av en budbil i låg hastighet. Det är svårt att skriva det och ännu svårare att förstå att det verkligen hänt, men när jag idag på nytt skulle korsa ett övergångsställe så kändes den nya erfarenhet jag samlat på mig. Den kändes ända in i ryggmärgen. Jag ville inte gå över. Och när bilen som stannat började rulla närmare innan jag ens hunnit halta över halva vägen fick jag svindel. Inte igen. Inte 2 gånger på en vecka. Jag inser att jag blivit knäpp, men lite knäpphet får man nog räkna med.

Läkaren sa att jag haft änglavakt. Han sa att halva jag borde vara bruten, att hade bilen kört 5 km fortare hade jag kanske inte kunnat gå igen. Det är nog det som känns mest. Att när jag såg bilen komma, insåg att den skulle köra på mig så stängde jag mina ögon och någonstans inom mig så förberedde jag mig på att det skulle vara det sista jag skulle se. Att jag gjort mitt.

När jag sen öppnade ögonen så var mina första ord: ”Jag lever.”
Jag kunde inte röra mig, men jag visste att jag levde.

Den vetskapen är så otroligt stor egentligen. Jag lever. Den frasen innefattar allt som jag är, allt som jag tänker och någonsin tänkt, allt jag gjort, alla mina drömmar, farhågor och allt mitt hopp. Det är allt. Och jag levde fortfarande. Så otroligt. Det är en tacksamhet som nu nästan är svår att bära. Det var nära. Alldeles för nära, och trots att jag nu har ont på fler ställen än jag visste att jag hade på kroppen så har jag kvar mina drömmar, mitt skratt, mina tankar och min framtid. Och de otroliga människor som jag har runt mig.

Ju fler ställen jag flyttar till desto mer blir jag övertygad om människors godhet och deras vilja att hjälpa till när dom kan. Skjutsar från sjukhuset, till sjukhuset, matvaror som inhandlas, hälsningar och saker att fördriva tiden med som strömmar in i mitt brevinkast.
Livet är fantastiskt.

Människor är fantastiska.

Och jag lever.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här veckan så är det nästan exakt ett år sedan jag kom till Eksjö. Jag kom körande i en snötäckt skog sent på kvällen i min lilla gröna peugeot med nackstöd som var formade som konturen på en bil. Om jag hade vetat då vad det var jag körde mot, h...

   Idag hände det. Mitt ovanligt trötta jag stod i kassan på coop. Killen framför mig med sina bruna lockar och ekocertifierade tomater hade inte koll på hur mycket pengar han hade kvar på kortet så när han tryckt sin kod och grön knapp så kom det. "...

"Där rädslan får ge vika för änglarnas brus."    Det är där vi befinner oss. Mitt i änglarnas brus. Det är inte varje dag vi greppar det, förstår att vi är mitt i det.   Idag har änglarnas brus varit extra påtagligt i mina öron. En dag har gå...

Det är kallt, mörk och den något blånade skymningen som en kär gammal vän till mig en gång berättade om, har jag för första gången fått uppleva idag. En osminkad söndag. Så löd rubriken för dagens handlingar. En osminkad söndag innebär; sovmorgon, fi...

En stor mugg te, några tända ljus i fönstret och en doft av popcorn som sprider sig på internatet.   Idag har inte varit en helt bra dag. Hm. En riktigt dålig dag till och med. Jag är trött och har haft massa mysiga besök hemifrån denna veckan. S...