Den här helgen har jag spenderat i Örebro. Och nu sitter jag här och funderar på hur bra det var egentligen..?

Jag har nämligen gått och blivit kär i en stad, insett att jag inte är någon förortsmänniska och blivit kär i en stad.

Om man både i mörker och ljus inte kan göra annat än att titta på människor, hus och älv, och säga "Åh vad fint det är!" tusen gånger, då vet man att man blivit kär i en stad. En fantastisk guide också så kan man ju verkligen förstå att jag inte kunde vara annat än lycklig.

Om jag skulle flytta till Örebro nu och så småningom hitta någon att vara lycklig med så skulle jag aldrig flytta därifrån om jag inte var tvungen. Det är verkligen så, jag skulle bli kvar där. I stadsparken.

Jag har hela tiden tänkt att jag skulle kunna tänka mig att flytta runt lite innan jag rotade mig någonstans, så nu känns det ju jättedumt om jag flyttade till Örebro direkt, eftersom jag skulle bli kvar där. Jag skulle aldrig prova att bo någon annanstans. Men Örebro står ju kvar. Det är inte som att staden inte kommer vara kvar om ett år. Ett år att prova något annat.

Ändå så sitter jag här, känner mig lite hängig med en DN, en kopp vanlijte och kursprogrammet för Örebros Universitet. Söker febrilt efter en utbildning som jag skulle vilja gå så att jag kan flytta till Örebro till hösten. Jag har liksom börjat ifrån fel håll, det hade varit bättre att hitta en utbildning och sen bli kär i en stad.

Sitter och resonerar med mig själv, det är dumt att jag inte kan komma till ro, skulle nog behöva sova egentligen. MEN! även om jag inte vet hur det kommer bli, så sitter jag och är onödigt, skämigt lycklig över dom fina burkarna jag köpte innan vi åkte från Örebro.

Den fundering som står över allt grubbel om hur jag ska göra och var jag kommer hamna är om Gud skapade träden små och lät dom växa upp eller om han skapade dom stora direkt?

Jag är trött, så trött att det känns som att ögonen ska gå igen vilken sekund som helst, men jag behöver skriva av mig lite tror jag så jag sitter kvar en stund.

Igårkväll var jag i kyrkan och skaffade mig en bra start på helgen. Det blev en fantastisk kväll med massa fina vänner och goda kladdkakemuffins! Jag lärde mig lite mer om hur en insulinpump fungerar och fick prova hur det känns när socker fräter på tungan. Det var hemskt roligt, men lite läskigt så prova det inte! :)

När jag vaknade idag så trodde jag inte att det var sant. 7 timmar och 15 minuter hade gått mycket snabbare än jag räknat med och till på köpet så kändes det lite som att jag hade behövt minst lika mycket sömn till, ändå blev det lite drygt fyra timmar i simhallen.

Sen blev det en promenad bara för två.

En efterlängtad promenad, som behövdes.

Det kändes inte som att vi fick pratat färdigt riktigt men jag fick fyllt på lite och det behövdes. Ibland inser man inte hur mycket man saknar någon förrän man träffas. Det blev ändå massa prat och kakor på en bänk i det fina vädret.

Panerade rödspättafiléer, potatis, sallad och citronsås för sex personer.

En stor fin familjemiddag, med mycket prat och ljuvliga skratt.

En stor flopp till Melodifestival, men vi fick skrattat, dansat, tjattrat och varit tysta, alltihop under loppet av en timme.

Vi avslutade hela kvällen med att mamma mitt under röstningen säger; "Jag hatar Takida!"

"Men mamma så kan du väl inte säga?!"

"Jo men jag tycker det! Han sjunger så bedrövligt fult!"

"Ja men mamma du kan ju inte säga att du hatar ett helt band för du tycker att sångaren sjunger dåligt? Det kan ju han dessutom inte hjälpa, det är hans röst som är sån.."

Då slutar min mamma samtalet med att säga:

"Ja hade jag låtit så när jag sjunger.. DÅ HADE JAG MINSANN VARIT TYST!"

:)

Idag har jag levt, och jag ska försöka fortsätta med det imorgon.