Jag har lov. Jag minns inte längre vilken dag det är när jag vaknar, och jag bryr mig inte om att ta reda på det heller. Jag trivs bra i min flytande tillvaro. Jag sover, lagar mat och träffar andra med flytande liv om dagarna. På nätterna spelar jag gitarr, äter godis, dricker te och lyssnar på musik. Jag gör allt det där som jag inte har tid med eller orkar annars. Jag njuter av att inte behöva bry mig. Min mamma säger att jag slösar på livet, att jag går runt som en zombie om dagarna och inte tar till vara på dom. Jag kan dock inte riktigt hålla med henne. Jag njuter aldrig så mycket av morgonduschen som när jag vet att jag skulle kunna duscha i 3 timmar. Jag har tid. Eller när jag kommer upp klockan 12 och äter frukost fram till klockan 16. Det har jag inte gjort än... det kanske jag ska göra imorgon? Nej. Imorgon ska jag ta med mig mitt fotoalbum och åka till mormor. Dricka kaffe, äta outgrundligt god saffranskrans och prata om en svunnen tid.

Jag ska njuta av hennes sällskap, och jag hoppas att hon finner i sitt hjärta att njuta av mitt.

Sov nu.

Nu har jag varit och firat gudstjänst med mina fina tanter och farbröder i församlingen. Dom skulle nog kanske inte uppskatta om de visste att jag kallade dom detta men det är sagt med all kärlek!

Jag har aldrig gråtit så mycket en julafton som jag gjorde detta året. Jag brukar inte tänka på mig själv som en särskilt gråtmild person, men så mycket fina saker jag fick och så mycket omtanke som mina vackra vänner visat mig så blev det som det blev. Jag fick också allt som jag önskat mig; ett par skor och en marsipangris, allt utöver det betraktade jag som en bonus. :)

Juldagen bjöd på fin julotta med "Nu tändas tusen juleljus" i snabbversion, en präst som stakade sig och en mamma som grät när min underbara bibliotekspappa läste Bibeltexten för dagen. Dagen fortsatte med film, fika och sömn. Helt perfekt!

Nu är det bara några dagar till nyår.

Maten är tillagad, kakorna bakade, paketen inslagna och granen är på plats.

Tomtarna har invaderat huset, julgransfoten var borta när vi skulle ha den, och en propp gick två gånger innan vi fick ordning på den.

Igår när vi gjorde knäck så gjorde jag en spricka i köksfönstret när jag skalade mandel, jag blev jätterädd och skrattade så att jag grät. Mamma skrattade lika mycket. Allt är precis som det ska vara fast ändå inte.

Idag skulle vi provsmaka knäcken vid sista adventsfikat och då stoppade alla i familjen in varsin knäck i munnen. Till detta måste tilläggas att knäcken blev ganska hård i år så man kan inte bita i den. När alla då satt och åt så insåg en efter en att vi dom bara mååååste säga något, trots att munnen var full. Detta startade ett fantastiskt samtal runt köksbordet. Det lät mycket och var mer som en gissninglek än ett samtal. Jag skulle kunna likna det med att prata när man borstar tänderna. Vi hade roligt, det är det som räknas.

Det blir en lite extra bra jul i år jämfört med förra året. I år har jag min syster hemma och inte på ett sjukhus i Borås. Alla är lite lugnare, om man nu kan vara det när det är jul?

Under flera dagar har jag undrat över den där julfriden som alla pratar om, när infinner sig den? Men nu kan jag ändå helt säkert säga att den är här, tills imorgon i alla fall.

Jag sitter med en vit katt i knät, dricker te och allt är klart... Nästan.

Vi har börjat planera inför julafton nu. Vi väntar så länge vi kan med att ta fram julpyntet, alla tomtar och köpa gran. Adventsfirandet måste bli färdigt innan man kan börja plocka upp en massa tomtar.

På fredag har mamma tagit ledigt för att kunna vara hemma hela dagen bara för att städa. Det låter ju inte så roligt men hon är nöjd med att hon får huset för sig själv en hel dag och får göra precis som hon vill, utan att ha en massa människor runt sig. På lördag ska det julhandlas, griljeras skinka, pynta och göra det sista julgodiset. På lördag händer något väldigt speciellt i vår familj också. För alltid två dagar före julafton så ställer min mamma in julafton. Hon gör det när hon är som mest uppjagad och förtvivlad över att hon inte kommer hinna. Hon sätter sig vid köksbordet, skriker lite och gråter en stund. "Det blir ingen jul i år, jag ställer in!" Vi hjälper till så mycket vi kan. Det kan verka hemskt men det är en del av ritualen. På söndagskvällen när granen lyfts in och är på plats så sträcker hon på sig och säger "Det skall nog bli jul iår också."

Jag njuter av min familj.

Min mamma står i köket och lagar köttgrotta. Hon har gjort så mycket köttgrotta att vi skulle kunna föda en armé samtidigt som vi klarar en mindre belägring. Jag har nog aldrig sett så mycket köttgrotta någon gång.

Min bror sitter i soffan och funderar på hur mycket pengar det kommer krävas för att han ska få mig att bädda rent i hans säng. Förra gången gav jag med mig och bytte bort en hel månads diskning mot att bädda. Det låter ju som en väldigt bra deal, men det var inte det egentligen. Jag fick nämligen fortfarande skäll från mina föräldrar när det inte var diskat. Så den här gången ger jag mig inte, men det vet ju inte han. :)

I badrummet står pappa och monterar den nya toalettsits som mamma, konstigt nog, önskade sig i julklapp. Han svär så jag antar att det inte går så bra... Han kanske behöver hjälp.. men det är bäst att vänta tills det blir tyst. Det innebär att han gett upp lite grann och att man kan komma gåendes som en liten ängel och rädda hela situationen. Det är trevligt att kunna göra det ibland.

Idag kom julen och hälsade på hos mig. Jag har länge försökt låtsas som att den inte kommer och att det är långt kvar, men jag börjar sakta inse att den nu verkligen börjar närma sig.

När jag pratade i telefon med en kär vän förut så kom jag att tänka på mig själv som 9-åring.

Jag hatade träslöjd, verkligen! Men min träslöjdslärare föreslog att jag skulle använda denna, som jag såg det, hemskt onödiga timmen i veckan till att göra julklappar. Det kunde jag ju inte säga nåt annat om än att det var en ganska bra idé.

Dock är jag lite yngre på bilden...

Den julen fick hela mitt släkt varsitt par med "Ära vare Gud i höjden, de här har jag gjort i slöjden"- smörknivar. Det värsta var att dessa smörknivar var så fula att mina släktningar skrattade när de öppnade sina julklappar och sekunden senare nästan erbjöd mig pengar för att bli av med de fruktansvärt fula smörknivarna jag gjort! :) Mormor fick ta hand om alla, hon var glad för att dom var fula. Hon använder dom faktiskt ibland, även om det inte är till just smörknivar...

När jag tänker på detta så skrattar jag så att jag får ont i magen. Det bästa med hela denna historia är att året innan jag gjorde mina fruktansvärda smörknivar och delade ut i släkten, så gjorde min bror precis likadant. Det var bara det att hans smörknivar, om det ens var möjligt, var ÄNNU FULARE än mina!!! Så när släkten fick se mina så var det ändå lite tur-i-oturen.. dom visste att det kunde vara värre. :)

Idag har jag börjat julpyssla, det blir änglar i år. Jag hoppas att jag orkar göra färdigt dom imorgon.

Imorgon är det första advent. Fint.