Jag hostar. Jättemycket just för tillfället.

Jag fryser och är trött också, men att somna är en omöjlighet. Jag hostar så mycket att jag knappt vet var jag är ibland. Så mycket att det känns som att jag inte kommer ha några lungor kvar imorgon.

Jag orkar inte ta mig för något, så jag bara sitter här i min säng med ett gäng Bafucin och några paket näsdukar som sällskap. Jag skulle nästan, på något underligt morbidt sätt, kunna säga att det är lite mysigt. Även om jag mycket hellre skulle vilja sova. Om jag bara hade haft orken att göra något, så kanske det hade känts bättre.

Får ett hostanfall och tänker "Nej, jag tar tillbaka det där. Det är verkligen inte mysigt när man hostar så att man nästan vänder sig själv ut och in!"
Jag ska gå och se om jag kan få i mig lite te, eller åtminstone lite vanligt vatten...

Jag behöver sova.
Jag kan höra hur mina föräldrar snarkar i rummet bredvid.
Det är ett hån.

Vaknade med en förkylning.
Det blev värre under dagen.

Min pianolärare skickade hem mig, något road av att jag tycktes tro att jag fortfarande kunde ha pianolektion i mitt dåvarande tillstånd.

Väl hemma somnade jag under en filt i soffan. Sov i 2 timmar.

När jag vaknade hade min moder gjort både mat och varm choklad.

Maten rörde jag inte något märkbart, men jag drack varm choklad, länge och funderade över livet.

Jag satt bland alla mina näsdukar.

Varför är det aldrig någon som vill ha skinnet på den varma chokladen egentligen? Så äckligt är det väl inte, eller? Åtminstone i vår familj så har detta ansetts vara ett mycket störande moment. Något man försöker bli av med under alla omständigheter. Är det konstistensen som gör att det anses avskyvärt? Hm..

En annan djup  tanke: Varför får man ont i ögonen när man är förkyld? Man är väl inte förkyld i ögonen?

Det regnar ute och imorgon är det skoljoggen. Det är alldeles för kallt och regningt för att vara September. I september så ska man krama ur det sista av sommaren. Sitta på utecaféer, trots att det är lite kallt. Äta glass, ha solglasögon och ha klänning utan strumpbyxor den sista gången. Vad hände med september?

//Upprörd tjej som saknar sommaren.

Då var den här helgen slut, och som vanligt så undrar jag var mina dagar tar vägen?

Visserligen så har helgen bjudit på mycket gott umgänge, skratt, lek, sång, bra samtal och väldigt mycket god mat!

Ändå så skulle jag nog önska att helgen även kunde haft plats för... en vilodag. En dag som bara kunde ägnas åt att vara lugn.

Det blev väldigt mycket bra saker och tankar som fick följa med hem idag.

Saker att vara nöjd med, insikter att bearbeta och beslut som ska fattas. Tunga saker som ändå känns lätta.

Jag är lite nöjd med mig själv.

Lugn i att jag har vägledning i mina svåra beslut.

Jag är inte själv. 

Under hela min uppväxt(eller åtminstonde under hela min skoltid) så har jag funderat över vad K:et betyder i K-dag? Idag insåg jag att det är en fundering jag egentligen inte bryr mig om svaret på.

Så länge det innebär att jag kan sitta och äta frukost i 2 timmar, titta på film, baka muffins, träffa mina underbara vänner, promenera och inse att livet faktiskt är väldigt bra, så får K:et betyda precis vad det vill.

Jag är nöjd ändå.

Jag har en vän som är självklar.

Med henne kan jag skratta tills jag inte ser något annat än skratt. 

Hon gör mig trygg, galen, idiotisk, lugn.

Fri.

Det går inte ihop, men med henne så behöver det inte göra det. Det ordnar sig ändå. Hon är bra.

"MER MUFFINS TILL FOLKET!"

När jag satt med mina fina vänner i en mysig lägenhet och slängde i mig chips i fredags så var jag så tacksam över att den dagen var slut. Det är sällan jag har så dåliga dagar men den kan nog klassas som en utav de värsta.

Det fanns ingen glädje. Någonstans.

Men det blev mycket bättre igår, och idag har jag haft en riktigt fin dag.

Jag var tillbaka i missionskyrkan idag. Det var tre månader sen jag var där.

Jag sjöng i gudstjänsten.

Jag tyckte att det gick ganska dåligt, men jag har aldrig fått så mycket beröm för min sång någonsin i missionskyrkan som jag fick idag. Knäppt.

Saker och ting har bara löst sig.

Ett mobilnummer som var borta - personen hör av sig.

Man undrar hur någon mår - träffar personen på vägen hem.    

Allt löser sig. :)

Att promenera är bra.

När det är något jag grubblar över, är arg på eller bara är ledsen över så promenerar jag. Nästan alltid samma sträcka. När man går med någon så är den sträckan idealisk, men när jag går själv så är den lite för lång.

Jag fick skoskav. Jättemycket skoskav. Jag funderade en stund på att knacka på hos en vän, be om ett glas vatten, ett plåster, skydd mot regnet som hade börjat falla och lite medkänsla att gömma sig i. Men det var inte hans tur idag. Inte hans plats att trösta, så jag fortsatte gå.

Det var jag och en katt. Den slog följe med mig en lång bit, trodde väl att jag skulle släppa in den någonstans om den följde mig tillräckligt långt. Tyvärr var jag själv alldeles för långt hemifrån och slutligen så orkade katten inte mer. Den gömde sig under ett träd. Jag hoppas att den inte blev för blöt på sin väg hem.

Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att jag inte skulle orka gå hem. Jag hade inte ätit eller druckit något på många timmar och smärtan i fötterna var inte längre sådär skön. Den var outhärdlig. Så jag tog tag i en vän. Som plåstrade om mig och såg till så att jag fick skjuts hem. Dom är fina, mina vänner.

Idag har jag även krockat med en humla. Hur är det ens fysiskt möjligt, tänker någon.

Men jag krockade verkligen med humlan.

Jag cyklade på cykelbanan. Det blåste motvind och helt plötsligt så hade jag humlan i pannan. Vi hade krockat och den blev lika vettskrämd som jag. Stackars humlan... Tänk att hamna i pannan på någon som mig på sin väg hem...

Jag hade också blivit rädd. 

Imorgon kommer det vara en av de tyngsta dagarna. Få kommer vara lika tunga för mig detta året. Det finns en som kommer att ligga nära, men även den har du lagt beslag på.

Förra året så förlorade jag en vän, en nära vän. Hon bestämde sig för att leta efter ett bättre liv någon annanstans och imorgon kommer det vara hennes 18 årsdag. Eller ja, det som skulle varit hennes 18 årsdag.

Jag kommer vara arg. Det är något som fortfarande inte har gått över, den enorma ilska jag kände den gången.

Den sortens övergivenhet känner man inte någon annan gång. 

Ilskan sitter klistrad i min hud.

Min sorg ligger fortfarande för nära, så nära att den går att ta på.

Ett år senare, allt och inget har förändrats.

Du fattas mig.

Idag har jag suttit hela morgonen och läst diverse debattartiklar, repotage och blogginlägg om politisk musik. Anledningen är en uppgift i svenska, och jag måste säga att jag gjort roligare saker men jag började ändå fundera. Kan vi fortfarande påverka samhället genom musik? Många skribenter är av den åsikten att vi inte kan det längre. Vi har helt enkelt fått det för bra i Sverige för att orka lyssna och påverkas av ord som en gubbe i sliten skjorta, 5-dagars stubb och trasig gitarr, kastar ur sig efter en kväll i baren. Fördomarna bara sprutar från alla håll och ingen verkar tycka att det ens finns någon anledning till att förnya protestmusiken.

Att ens försöka påverka landet vi lever i genom musik verkar vara idioti.

Är det så då, eller är det bara sånt man säger för att ingen orkar försöka?

Så är musiken död? Jag är nämligen av den åsikten att om musik inte rör vid människor, utan bara lyssnas på för lyssnandets skull, så är det inte värt det. Dock vet jag att så inte är fallet, jag kan ständigt (och många utav mina medmänniskor) fastna i en låt och en viss typ av melodislinga. Igår fastande jag så mycket i en flöjtstämma i en Simon&Garfunkel-låt att jag brände falukorven och såsen brände fast.

Trots att jag fick äta bränd mat så var jag av den åsikten att det var värt det. Jag blev berörd och då spelade resten ingen roll.

Jag tror inte att musiken är död, och inte heller den politiska musiken. 

För vårt samhälle formas av människor, och så länge en människa kan bli påverkad av musik så kan man påverka samhället med musik.

Hm... Kanske något att fundera över.