Den här veckan så är det nästan exakt ett år sedan jag kom till Eksjö. Jag kom körande i en snötäckt skog sent på kvällen i min lilla gröna peugeot med nackstöd som var formade som konturen på en bil. Om jag hade vetat då vad det var jag körde mot, hade jag varit lika nervös? Jag kom till ett hus med rum för mig och kläder för två veckors vistelse, allt annat lämnade jag i Kalmar. Jag visste inte hur väl jag skulle trivas, men när mina två veckor hos B-M var över så flyttade jag ändå inte ut. Trots att jag hittat både lägenhet och fått hit alla mina saker så förblev hennes hem mitt lilla krypin ett tag till. 

Och jag slängde mig in i allt! Så hungrig på att få bli använd, få finnas till och stötta. Det är så många i församlingen här som säger att det gick så fort för mig att komma in i deras församling - men det var ju inte så konstigt! Jag var och ville vara med i allt och göra allt. Skönt att det finns och fanns människor som klarade av att se att man ibland behöver tid att samla ihop sig och allt det man möter och ser på en ny plats. 

Ett år senare kan jag se att jag kom med tomma händer och står nu här med korgar fulla till bredden med så mycket gott, mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag ser hur Gud har funnits med, hur Han stöttat, utmanat och banat väg. 

Mitt liv är så rikt.
Rikt på smultronställen och.. människor. Mina alldeles egna.
Min alldeles egna fästman. Mina alldeles egna syskon och föräldrar. Mina alldeles egna fantastiska vänner. Min alldeles egna fina församling. Mina alldeles egna underbara "extra päron".
Allt med en gnutta mirakel och i en underbar härligt knasig röra med Gud i centrum.
Precis som det ska vara. 

   Idag hände det.
Mitt ovanligt trötta jag stod i kassan på coop.
Killen framför mig med sina bruna lockar och ekocertifierade tomater hade inte koll på hur mycket pengar han hade kvar på kortet så när han tryckt sin kod och grön knapp så kom det. "Medges ej" stod det med stora röda bokstäver över hela displayen och som om det inte var nog så lät kortläsaren som om någon försökt göra något olagligt och att den till varje pris skulle berätta för hela affären att den här killen har inga pengar.
Sen gick det fort.
Jag drog fram mitt kort och sa att jag kunde betala. Han tackade vänligt med bestämt nej till mitt erbjudande och drog istället upp sitt andra betalkort och det är mitt i denna röra. Mitt i att min vänligaste gest på länge har blivit nekad som jag upplever den.

Känslan som kan få en att tappa andan, och samtidigt gör att man vill ta större, fylligare andetag av den kalla kvällsluften. Känslan som gör att hjärtat pinglar, gnistan i ögonen sätts nästan helt omärkbart på och de trötta benen fylls av ny kraft och lust. Lust att leva och gå på nya stigar.
Tacksamhet.

Det sköljde över mig som den största tsunamivåg och jag fick aktivt hindra mig själv från att le som det gladaste barn mot killen som satt i kassan. Tänk vilket liv jag får leva!
Tänk vad mycket jag får möta och uppleva.

En vanlig kväll med julkonsert förvandlades ikväll till ett kramkalas där jag på nytt fick upptäcka vilken fantastisk församling jag får vara del av och tjäna i. Där det finns människor som stannar en stund till medan jag pratar färdigt för att få krama mig innan dom ska gå. Där det finns människor som stöttar, som utmanar, som har omsorg och som ser. Imorgon jobbar jag min sista dag innan jag går på julledigt och efter nyår så får jag gå in i något nytt. På samma ställe och med samma förtecken, men ändå något nytt. Jag har sån tacksamhet för vad Gud har gett mig den här terminen och det här året i Eksjö, men också förväntan på vad Han och jag ska hitta på nästa år. 

Tänk att lite mjölk kan ge upphov till så mycket. :)

"Där rädslan får ge vika för änglarnas brus." 

Det är där vi befinner oss. Mitt i änglarnas brus. 
Det är inte varje dag vi greppar det, förstår att vi är mitt i det.

Idag har änglarnas brus varit extra påtagligt i mina öron. En dag har gått som kantats av kärlek i alla hörn. Ytterligare en dag när jag fått kroka i armkrok med Jesus och se vart det tagit mig.
En gudstjänst så vackert utmyckad av orgeltoner, vägmärken och omsorg.
Att efteråt få landa i ett hem där min största sorg är att dom älskade människorna där inte förstår hur mycket dom betyder. Ett hem där det alltid finns en kram att tillgå och det nära på aldrig saknas kakor.
Omgiven av vackra människor fick jag sen vara med att bana väg. Ljus i handen och glitter i håret. Det är något speciellt.  

Vi är så upptagna med att förbereda oss. Vi städar, tvättar, pysslar, bakar, gör fint, lagar mat och köper presenter. Vi är så mitt uppe i alla våra förberedelser att vi missar den riktiga förberedelsen.

Konungen kommer. 

Han kommer inte i ära och prakt, han föds inte bland sidenlakan och purpur. Han lämnar all sin härlighet, och gör sig till en av oss.
Och vi får vara med.
Varje år så får vi vänta på kungen som ska komma.
Men vi får också kliva med herdarna ut på betet.
Vi får stilla och i förundran lyssna till änglasången och höra bruset av vingar. 

Jag virade in mig i tacksamhet när jag avslutade dagen med en kvällspromenad i snöfallet. 
Gud vände sitt ansikte till mig idag,
och jag tror att Han log. 

Det är fredag kväll och jag sitter och försöker summera veckan och allt som hänt. Sofia Karlssons stämma ekar mot de halvtomma väggarna i min studentlägenhet och stjärnorna gnistrar och glimmar utanför mitt fönster. Min bultande knäled drar uppmärksamhet mot något som nu känns overkligt men som för 3 dagar sedan verkligen hände. Korset runt halsen påminner om Skaparen med stort S som beskyddat mig på ett mer påtagligt sätt än någonsin denna veckan.

En ny kurs har startat – Praktisk juridik, och jag ser med förväntan på schemat och de inplanerade föreläsningarna. En ny erfarenhet för mig. Vid närmare eftertanke har flera nya erfarenheter staplats på varandra denna veckan.

I tisdags så cyklade jag över ett övergångsställe och blev påkörd av en budbil i låg hastighet. Det är svårt att skriva det och ännu svårare att förstå att det verkligen hänt, men när jag idag på nytt skulle korsa ett övergångsställe så kändes den nya erfarenhet jag samlat på mig. Den kändes ända in i ryggmärgen. Jag ville inte gå över. Och när bilen som stannat började rulla närmare innan jag ens hunnit halta över halva vägen fick jag svindel. Inte igen. Inte 2 gånger på en vecka. Jag inser att jag blivit knäpp, men lite knäpphet får man nog räkna med.

Läkaren sa att jag haft änglavakt. Han sa att halva jag borde vara bruten, att hade bilen kört 5 km fortare hade jag kanske inte kunnat gå igen. Det är nog det som känns mest. Att när jag såg bilen komma, insåg att den skulle köra på mig så stängde jag mina ögon och någonstans inom mig så förberedde jag mig på att det skulle vara det sista jag skulle se. Att jag gjort mitt.

När jag sen öppnade ögonen så var mina första ord: ”Jag lever.”
Jag kunde inte röra mig, men jag visste att jag levde.

Den vetskapen är så otroligt stor egentligen. Jag lever. Den frasen innefattar allt som jag är, allt som jag tänker och någonsin tänkt, allt jag gjort, alla mina drömmar, farhågor och allt mitt hopp. Det är allt. Och jag levde fortfarande. Så otroligt. Det är en tacksamhet som nu nästan är svår att bära. Det var nära. Alldeles för nära, och trots att jag nu har ont på fler ställen än jag visste att jag hade på kroppen så har jag kvar mina drömmar, mitt skratt, mina tankar och min framtid. Och de otroliga människor som jag har runt mig.

Ju fler ställen jag flyttar till desto mer blir jag övertygad om människors godhet och deras vilja att hjälpa till när dom kan. Skjutsar från sjukhuset, till sjukhuset, matvaror som inhandlas, hälsningar och saker att fördriva tiden med som strömmar in i mitt brevinkast.
Livet är fantastiskt.

Människor är fantastiska.

Och jag lever.

Det är kallt, mörk och den något blånade skymningen som en kär gammal vän till mig en gång berättade om, har jag för första gången fått uppleva idag.

En osminkad söndag. Så löd rubriken för dagens handlingar.
En osminkad söndag innebär; sovmorgon, film, god mat, lång lång dusch, fina böcker, fina människor och såklart - tid.
Tid att göra andra saker. Tid att tänka.

Något som känns som hemlängtan har i flera dagar spridit sig i min kropp och i ett försök att mätta den tände jag ljus. Kokade te. Sötade det med alldeles för mycket honung. Drog fram "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg ur bokhyllan. Den är mitt senaste bokfynd. Eller ja... egentligen faktiskt inget fynd. Jag kunde köpt den för 25 kr på någon loppis eller på myrorna. Istället kostade den mig över 100 kr, som jag för övrigt absolut inte hade, och jag gick ifrån antikvariatet med lycka i ryggsäcken. Knepigt det där med lycka.

Knepigt hur lycka kan skapas genom att kliva in på ett bokantikvariat på Rådmansgatan, börja prata med den minst sagt knepige ägaren om böcker. Om världar att kliva in i. Jag är där länge, så plockar han fram en bok. Läs den här säger han. Jag tänker förmätet för mig själv att den har jag säkert redan läst som hälften av böckerna han har på hyllorna. Dåligt papper är det i den också. Alldeles för lätt. Men något gör att jag inte kan motstå. Så jag handlar, för pengar jag egentligen inte hade, och går därifrån i total lycka.

När jag så sätter mig på sängen, redo med tekopp och ljus, och öppnar boken så känner jag hur jag igen utan återvändo dras in i Arvid och Lydias värld. Hur deras kärlek och omständigheter kryper mot mig och hur jag bara inte kan värja mig. Jag fastnar, ytterligare en gång. Gud ler mot mig ytterligare en gång idag.

Och efteråt känner jag mig stolt. Stolt att jag tog mig tid, tid att läsa, tid att ändras med en bok.
Samma fina människa om berättade för mig om Stockholms blånade skymning sa också att

"Bra texter växer med sina läsare, eller rättare sagt, vi växer med dom."

En stor mugg te, några tända ljus i fönstret och en doft av popcorn som sprider sig på internatet.

Idag har inte varit en helt bra dag. Hm. En riktigt dålig dag till och med. Jag är trött och har haft massa mysiga besök hemifrån denna veckan. Saker som gjort att jag nog längtar hem lite.

Problemet är att jag vet inte riktigt vad som räknas som hemma längre. Det har alltid varit en självklarhet. Jag har aldrig bott någon annanstans, någon längre tid, än i det gula tegelhuset, bredvid en kyrkogård, en bit från Vänern. Det har alltid varit hemma och det har aldrig funnits någon anledning att ändra den uppfattningen. MEN! Även om jag fortfarande säger att jag åker "hem till Vänersborg" så bor jag ju faktiskt inte där längre. Nu bor jag här. Men kan man kalla ett internatsrum för sitt hem verkligen?

Så mitt i den här dåliga dagen med massa reflektion och tankar så finns det människor.

MÄNNISKOR.

Dessa jobbiga, konstiga, oförutsägbara, fantastiska, glädjefyllda, kramgoa, leende, ödmjuka...

älskade människorna. Som oavsett hur dålig dag man har ändå lyckas vända det till något positivt. ÄVEN om det vi sitter och pratar om är funktioner i molltonarter och förvirringen sprider sig som en löpeld genom klassrummet, eller om vi ska dirigera varandra och i princip står och nästan både slår till oss själva och personen som tyvärr har blivit tillsagd att stå bredvid och få taktslagen i ansiktet.

Att få skratta är nog det bästa. Det sitter extra långt inne en dålig dag, men att kapitulera för sin dåliga dag, säga öppet att man har en dålig dag och se hur den försvinner bort med orden man precis uttalat är det allra bästa. Att våga hoppas att dagen kan vända till det bättre.

Idag har varit den 9:e augusti. Om 15 dagar så flyttar jag till stora staden. Underligt.

Det var jättelång tid kvar. Jag hade i princip hela sommaren på mig att bestämma vad jag ska ta med mig och hur jag ska göra med alla saker som fortfarande kommer stå kvar som påminnelser i mitt gamla rum, för att min stackars familj fortfarande ska minnas att jag finns. I 19 år har jag funnits inom dessa väggar och det sätter sina spår. Visserligen har vi gjort om rummet och det har rensats ur åtskilliga gånger, men ändå är det mycket som ska beslutas om det ska sparas i en låda på vinden för eftervärlden eller om det ska slängas.

Något som jag inte på fullt ansvar insett förrän idag är att det ju inte bara kommer vara saker som jag lämnar efter mig i min hemstad. Idag fyllde min moster 29 år (sanningen är att hon fyllde 45 men alla mår bättre av att få känna sig unga så länge det går) och vi samlades hemma hos henne för att äta familjepizzor från Hajdar och skratta tills solen gick ner. Vi satt ute och det var kallt. Vi lånade filtar och sockar tills min kusin så vacker uttryckte "Varför kan vi inte bara gå in?!" och vi förflyttade oss. Vi retade min fina moster för hennes ålder och den goda kladdkakan som var så torr att det nog mer kan kallas chokladkaka. Jag blev plågad med att lyssna på "Pirates of the.. " - temat, moster fastnade i sin nya solstol på mer än ett sätt och vi skrattade så vi grät. Det var en jättefin kväll och när det var dags för oss att dra oss hemåt så tog min mormor mina händer, stirrade djupt in i mina ögon och sa grav allvarligt "Men vi ses väl igen innan du åker...?". Vi kramades många gånger och länge, samtidigt som jag övertygade henne om att jag har två långa veckor hemma som jag kommer hinna hälsa på henne under. Kusinerna och mostern fick också stora kramar. 

Jag tycker om min familj, och det känns stort och konstigt att vi inte ska träffas på länge.

Ändå så längtar jag enormt tills på måndag. Då har alla börjat arbeta, det är bara jag och min bror hemma och då ska jag a tag i allt som behöver göras. Gå igenom rummet, slänga och spara. Packa. Packa ner mitt liv i tillräckligt små förpackningar för att få så mycket som möjligt att få plats i en bil, men ändå inte ta med sig för mycket. Försöka komma underfund med vad som är viktigt, ungefär som i alla andra aspekter av livet. Fatta vad som är viktigt i allt sorl av oviktighet.

Imorgon ska jag sjunga för korna i Stenstorp. Det blir bra.

Uppkrupen i soffan med en mysfilt och varm choklad. Jag är kall och trött och lämnar nu ytterligare en bra dag bakom mig.
En bra dag, full av väntan.

Jag sprang ut till brevlådan idag när jag hörde att posten kom, trots att jag visste att det inte skulle finnas något till mig där.

Det är svårt att vänta, speciellt när man inte vet säkert vad det är man väntar på.