Jag vill sova.

Är det fler som känner så?

Bra.

Eftersom jag inte kan sova så har jag snart nått min brytpunkt.

Det är det stället man kommer till innan utmattningsgråten kommer. Tårarna är nära, för nära.

Just nu håller jag på att gräva ner mig bland jullåtar och dricka upp det sista på mitt te.

Jag har humörsvängningar, och jag vill sova.

När jag kommit till Jeff Buckleys Hallelujah och inser att det inte är den fullständiga versionen på Spotify så är det nog.  

Förra veckan installerade vi en ny box. Han är svart och talar med gröna bokstäver.

Jag döpte honom igår under stor ceremoni med kexchoklad och te. Jag tror inte han tyckte om teet dock, jag fick dricka upp hans också.

Kalle är morgontrött, precis som jag. Egentligen så är nog Kalle lite småtrött jämt. Han brukar prata med mig också. Han berättar vilken kanal jag tittar på, vilket program som kommer sen och hur lång tid det är tills jag ska vara i skolan.

Hur har jag klarat mig så länge utan Kalle? Det kan man verkligen undra...

Trots det att Kalle är jättefin och jättetrevlig så tycker jag inte att programmen på TV är så stimulerande...
Men det kanske inte är Kalles fel.

"Pappa, vad händer när man dör?"
Denna fråga uttryckte en kille på 8 år till sin pappa när han skulle bli hämtad från scouterna. Vad tänkte då den stackars pappan när denna fråga ställdes? Dom hade ju precis pratat om vad dom skulle äta till kvällsmat.

Jag hann se den lite svagt rosa nyansen färga hans ansikte, och hur han skruvade lite på sig innan nästa fråga kom.

"Tror du att det finns en himmel, du vet med änglar och sånt?" Jag såg på pojken att han inte på något sätt hade tänkt strunta i detta. Han ville ha ett svar, så han väntade på sin pappa. Pappan var inknuffad i ett hörn och pojken väntade.

Till slut fick pappan letat långt inom sig och frågade lite tyst varför han ville veta det? Pojken svarade att man måste tro på himlen för att kunna komma dit. "Och jag vill inte att du hamnar i helvetet pappa! Så.. Tror du på himlen?"

Pappan böjde sig ner och kramade om sin son.

Att längta hem.
Det var länge sen jag hade hemlängtan. Jag hade aldrig det på samma sätt som andra barn när jag var liten. Jag visste att hemma fanns kvar och inte skulle försvinna någonstans. Istället var jag rädd om just nu. Jag njöt av att vara hemifrån och av att få visa hur duktig jag var på att klara mig själv.
Detta har nog avtagit lite med åren men jag har fortfarande inte hemlängtan som andra. Jag längtar till människorna som jag kallar hem, familjen jag valt att kalla min.

Idag har jag druckit varm choklad med vispgrädde och ätit lussebullar ihop med några av mina fina vänner. Dom förgyller mina dagar.

Jag skvätte mjölk i ögat på mig själv.
Obekvämt.

Det har säkert hänt tusen bra saker denna helgen. Det bästa ändå är att det är en dag kvar!

Jag tänkte försöka råda bot på mina hemskt dåliga matvanor den senaste tiden nu, tills jag kom hem och insåg att vi inte har något som går att tillaga på 10 minuter. Slutsatsen blev att jag gör något åt matvanorna imorgon istället.

Så jag ignorerar den kurrande magen och funderar över vad jag ska göra med min extra dag.

Bilolycka...

Livet är underbart och Gud är god. Punkt.

Elefanten i rummet har tagit en kvällspromenad.

Han passade på att trampa vissa väl valda delar av familjen på tårna också när han ändå vandrade runt.

Alla såg honom när han gick förbi. Elefanters största talang är inte direkt att smyga.

Han påpekade hur fel allt är och hur bra alla andra har det.

Han puttade och knuffade på allt. Inget stod stadigt när han gick förbi.

Jag ska ändå ge elefanten en chans. Han kanske har oanade talanger.

Han ska få visa sitt värde.

Kanske han kan städa upp de många långa ljusa hårstrån som ligger överallt. Det är fler än vanligt, jag är stressad.

Elefanten hjälper inte direkt till att lugna ner mig heller, men jag litar på hans kvalitéer. Dom kommer dyka upp i sinom tid.

Nu sitter jag här ensam kvar. Det är bara jag. Kvar vid världens ände.

Efter vår lilla dagsresa ner till Borås så gjorde vi en hög i soffan framför TV:n.

Jag matade min bror med godis och han försökte att inte bli förbannad på att fjärrkontrollen inte funkar.

Jag drog mig så småningom bort till datorn där jag hittade världens tjejigaste lilla hästspel som jag lekt med nu ett tag. När jag pausade musiken och vände mig om så insåg jag att jag sitter själv. Min familj har släckt lamporna och lagt sig i sina respektive sängar.

Det är tomt och tyst. Jag njuter.

Jag kanske är dum.

Jag borde njuta av min familj, men det finns inget bättre än när alla sover och jag har hela huset för mig själv.

Nu lyssnar jag på de fjantigaste powerballaderna jag kan hitta och dricker te. Mina hästar gillar te.

Det är åtminstone det jag försöker få dom att förstå. Dom är inte riktigt med på noterna...

Te är bra.

När jag insåg att jag var tvungen att stiga upp ur sängen idag också så låtsades jag om att jag inte fanns. Jag drog täcket över huvudet, blundade och kände hur hela världen snurrade.... Tills den abrupt stannade i en hemsk telefonsignal som signalerade att det var 30 minuter till att jag skulle infinna mig på musikskolan pigg och glad med alla hästar hemma.

35 minuter senare så befann jag mig verkligen på musikskolan. Dock hade jag mascara i hela ansiktet (förutom på just ögonfransarna, där den ska sitta) och såg allmänt ut som att jag hade blivit överkörd av en lastbil och sen kastad i sjön för att ligga och ruttna där, innan jag några dagar senare blev uppfiskad och hamnade på just; musikskolan.

Igår hade vi klasskonsert, en enorm urladdning.

Kvällen avslutades med en sittning på Suads med gänget och en mystisk tjej från Karlstad. Hon hette något konstigt på... Y tror jag... YOLO kanske... Tyckte om henne i alla fall, hon är bra.

Där yppades den konstiga teorin att om man viker ett papper en massa massa massa gånger, så skulle man (rent teoretiskt) så småningom nå upp till månen. Nu går det inte att vika ett papper riktigt så många gånger, det blir jättesvårt efter ett tag, men om man kunde så skulle man hamna på månen.

Det satt en naturare med vid bordet och han sa i alla fall inte NEJ!

Ikväll är det stjärnklart.

Om jag inte redan trodde på Gud så skulle jag åtminstone börja göra det när jag såg stjärnorna. Dom är likadana överallt. Alla ser dom likadant, men ändå olika.

Avslutar kvällen med ett desperat behov av en kram. Ett samtal med en kär vän tog precis slut och då infann sig krambehovet, som en storm svepte det in.

Tänk vad tiden går fort och långsamt samtidigt.