En lycklig, nyduschad tjej sitter nu hemma i soffan och vickar på tårna. Trött, hungrig och törstig men ändå väldigt nöjd.

Jag räknar de diverse blåmärken jag lyckats samla på mig denna veckan. Ganska många har det hunnit bli och fler lär det bli. Vissa är stora, andra små. Några är bruna, andra är blå.

Jag rultar runt på musikskolan.

Skriver lite musik, går därifrån. Kommer tillbaka och raderar det jag precis skrev.

Känner mig lite krasslig och musikalveckan har precis tagit sin början.

Det är kallt här, alldeles för kallt. Jag borde inte vara här egentligen.

Jag borde ligga nerbäddad i nån soffa någonstans.

Men det ska vara lite jobbigt, ta tid. Jag har ingen brådska egentligen.

Det är jag och två par vantar som bestämt oss för att vara här. Dom har definitivt inget bättre för sig.

"Livet är inte någon klart upplyst, tydligt skyltad Autobahn, utan snarare en snårig skogsstig, full av nya vägval. Och det är okej att välja fel, att göra fel val - för det går att göra om, att gå tillbaka och vika in på en ny stig." 

Under stora delar har av mitt liv har jag tänkt att: Det där klarar jag aldrig av, eller varför ska jag göra det när jag redan vet att det inte kommer gå? Jag kan inte.

Det är verkligen helt fel inställning. Om man inte provar så kommer man ju aldrig veta om man kan eller inte? Jag kanske gick miste om jättemycket roligt under dom åren som jag tänkte att det där kan jag inte så det är väl ingen idé?

Och om det nu visar sig att man inte kan så vet man vad man behöver öva sig på, man kan bejaka det. Be om hjälp.

Det krävdes mycket jobb med mig själv, långa diskussioner och jobbiga upplevelser innan jag insåg att man måste våga. Det kan inte bli mer än fel, och om det blir fel är det hela världen? Kommer världen gå under om jag suger på att spela minigolf? NEJ! Men världen kanske mår lite bättre av att mina vänner nästan skrattar ihjäl sig när dom ser hur mycket jag njuter av att vara dålig på minigolf. Jag gick ifrån att tänka att: Det där klarar jag aldrig! till att tänka: Hur svårt kan det vara?! :)

Nu när jag då står inför ett nytt stort vägskäl, så faller jag fort tillbaka i mina gamla fotspår. Det där klarar jag aldrig av. Hur skulle det bli? Det där kan jag ju bara inte! Jag hör tusen röster som vet vad som skulle bli bäst för just mig, men jag har väldigt svårt att höra min egen röst i bruset. I svåra stunder tänker jag att kan inte någon bara knuffa på mig. Bara bestämma åt mig.

Jag sitter och väntar på eldskrift på väggen. Väntar på att någon som är större och vet mer än jag ska leda mig rätt.

Jag hör inget just nu, men jag litar på Gud.

Så jag väntar. Försöker se valen som möjligheter och utmaningar. Och hoppas att, om jag tabbar mig totalt, eldskriften uppenbarar sig på väggen och leder mig hem igen.