Det är kallt, mörk och den något blånade skymningen som en kär gammal vän till mig en gång berättade om, har jag för första gången fått uppleva idag.

En osminkad söndag. Så löd rubriken för dagens handlingar.
En osminkad söndag innebär; sovmorgon, film, god mat, lång lång dusch, fina böcker, fina människor och såklart - tid.
Tid att göra andra saker. Tid att tänka.

Något som känns som hemlängtan har i flera dagar spridit sig i min kropp och i ett försök att mätta den tände jag ljus. Kokade te. Sötade det med alldeles för mycket honung. Drog fram "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg ur bokhyllan. Den är mitt senaste bokfynd. Eller ja... egentligen faktiskt inget fynd. Jag kunde köpt den för 25 kr på någon loppis eller på myrorna. Istället kostade den mig över 100 kr, som jag för övrigt absolut inte hade, och jag gick ifrån antikvariatet med lycka i ryggsäcken. Knepigt det där med lycka.

Knepigt hur lycka kan skapas genom att kliva in på ett bokantikvariat på Rådmansgatan, börja prata med den minst sagt knepige ägaren om böcker. Om världar att kliva in i. Jag är där länge, så plockar han fram en bok. Läs den här säger han. Jag tänker förmätet för mig själv att den har jag säkert redan läst som hälften av böckerna han har på hyllorna. Dåligt papper är det i den också. Alldeles för lätt. Men något gör att jag inte kan motstå. Så jag handlar, för pengar jag egentligen inte hade, och går därifrån i total lycka.

När jag så sätter mig på sängen, redo med tekopp och ljus, och öppnar boken så känner jag hur jag igen utan återvändo dras in i Arvid och Lydias värld. Hur deras kärlek och omständigheter kryper mot mig och hur jag bara inte kan värja mig. Jag fastnar, ytterligare en gång. Gud ler mot mig ytterligare en gång idag.

Och efteråt känner jag mig stolt. Stolt att jag tog mig tid, tid att läsa, tid att ändras med en bok.
Samma fina människa om berättade för mig om Stockholms blånade skymning sa också att

"Bra texter växer med sina läsare, eller rättare sagt, vi växer med dom."