Vilken fin dag det blev!

Underbart väder!

Soligt och så kallt att det bet i kinderna, jag fick ta fram vinterjackan och min röda basker. LYCKA!

Trots alldeles för lite tillgångar i plånboken så hade jag och min allra bästa vän i världen en fantastisk dag.

Vi gick på höstmarknad, drömde oss bort till tiden när vi köpte gosedjur och leksaker på marknaden. Nuförtiden köper vi bara godis, donuts och vantar. Det är ungefär vad vi orkar bry oss om.

"Vad fint det blev nu... eller..?"

Vi var ute i tre och en halv timme, alldeles lagom. Lekte i höstlöven och bara njöt av solen på vägen hem.

Fikade och somnade en stund i soffan.

På kvällen blev det ett ordentligt syskongräl efter att föräldrarna gett sig iväg till en bjudning på annat håll.

Grälet hejdades dock och kvällen avslutades med god pizza och en kvällpromenad i all välmening.

På marknaden provade jag att skjuta med ett leksaksgevär och insåg snabbt varför alla barn alltid leker krig och aldrig fred. Geväret lät ju. Och blinkade! När man leker fred, hur mycket låter och blinkar det då? Trots detta känner jag mig nog ganska nöjd med att fortsätta leka fred efter en stund med ett leksaksgevär.

Har nattsamtal med min goa storasyster. Natthumorn är på topp och jag skrattar så att jag får ont i magen. :)
Jag kan låta som en påfågel. Nästan.
En otrolig talang.

Imorgon ska vi gå på höstmarknad och frysa kinderna av oss i solskenet. Ha på oss så mycket kläder att vi blir stela och tjocka vinterstövlar som man knappt kan gå i. Allt kommer förhoppningsvis vara precis som det ska vara. Det kommer bli en underbar dag!

Att sitta och gråta en måndagskväll är inte något jag brukar ägna mig åt. Det händer sällan eller aldrig, och inte heller denna kväll. Idag fick jag höra att jag gråter för sällan.

Min första tanke var att det är väl något bra? Att man inte gråter ofta är väl bra. Det innebär ju att man inte behöver gråta ofta, men där tog det stopp.

Min motståndare i tanken ansåg att jag hade fel. Hon menade att jag visst hade saker att gråta för. Att det inte så mycket handlar om själva gråten, utan att man snarare skall leva ett liv där man inte ska behöva gråta. Man ska inte ha något att gråta för. Jag har tydligen det, men gråter inte i alla fall. Hon var orolig och menade att jag behöver få ur mig saker.

Jag har tidigare fått höra av en annan nära vän att gråta är en säkerhetsventil, en försvarsmekanism. Hur kan det vara en försvarsmekanism???? Jag är aldrig så liten, skör och sårbar som när jag gråter. Om jag ska gråta måste jag vara helt trygg.

Det är inte så lätt det där med sorg. Framförallt inte att bära den.

Jag har tänkt på en sak.

Hur skulle det vara att vara ko egentligen?

Jag menar, jag skulle gärna ta lite semester.

Ja, kossorna jobbar jättehårt med att äta. MEN! Jag tycker om att äta!

Att vara kossa för en dag skulle nog inte vara så dumt.

Jag har faktiskt kallat en man för kossa en gång i mitt artonåriga liv. Det var i all välmening och jag tror att han förstod. Kossor är fina djur. Jag tycker om dom.

Ja.

OM det kommer en kurs i att pröva vara kossa så är jag definitivt på!

Gräs smakar fakiskt inte speciellt dåligt.

Efter en lite speciell natt och morgon så var det dags att bli upplyft. Hamnade mitt i ett rep inför en klasskonsert som inte känns som att den kommer bli av, ändå så repar vi för vi vet ju hur fantastiskt det kommer bli.

Det blev brottning, härligt kaffehäng, goda muffins, himmelska bullar, mycket musik, massa skratt, töntig danz och underbara vänner.

Efteråt, en ganska blöt promenad med perfekt sällskap, bra idéer, fina formuleringar och en svullen hand.

Nu ligger jag nerbäddad i soffan.
Raggsockar. Stickad tröja. Filt. Choklad. Film, och snarkningar bredvid mig i soffan. Jag sover nog här ett tag.

Jag trampar omsorgsfullt på varje löv när jag är ute och går. Stannar upp lite varje gång, bara för att höra det där underbara prasslet när det går sönder under min fot. Njuter riktigt av att höst inte bara innebär regn, det finns faktiskt riktigt fina höstdagar också.

Koffeinet håller på att gå ur kroppen. Jag känner mig härligt trött. Jag skulle behöva plugga. Lära mig om homologa organ, läsa August Strindbergs samhällskritik och komma på hur man bäst formulerar en miljöbeskrivning på engelska... men jag fick en bok idag. Den är tryckt år 1942, har ägts av en kvinna vid namn Ester. Ryggen håller på att falla isär men det är bra papper i den.

Alla år på biblioteket har lärt mig hur bra papper känns, hur det ska lukta.

Boken är till för kristna feminister. Förmodligen given av en mamma till sin dotter som bevis på att det faktiskt alltid funnits starka kvinnor. Jag ska börja från början. Börja med Eva.

Boken börjar med att författaren spyr på tidig 1900-tals svenska över hur alla män alltid skyllt syndafallet på kvinnan och aldrig tagit nåt eget ansvar.

Det kommer bli en bra kväll.