Ett MVG i EOS.

Två projekthandledare.

Trött.

En helt underbar spontancykeltur med bästaste bästa vännen. Det behövdes även om det lämnade mig lite kall.

På vägen hem från Isa så går jag av cykeln och bestämmer mig för att gå en liten bit. Då kommer det en liten liten kille gående med sin mamma. Jag råkar sparka till en sten med min ena sko, och stenen flyger iväg och landar precis framför fötterna på den lille killen. Han tar ett steg fram, tittar på mig och sparkar sedan iväg stenen i min riktning. När han inser att han fått iväg den till mig så tittar han upp och hela ansiktet spricker upp i det största leendet jag sett på länge.

Hela han strålade av en obrytbar lycka. En fantastisk lycka över något som inte var meningen skulle hända. Det var inte med flit jag sparkade till stenen. Den bara råkade hamna framför honom. Ändå var han överlycklig när han fick sparkat tillbaka stenen till mig. Varför är vi inte överlyckliga när vi klarar av att sparka iväg en sten? Om vi var det så skulle vi nog vara lyckligare, jag tror det. Om vi kan hitta det i oss att bli helt saliga av att kunna sparka iväg en sten så skulle man nog vara lite nöjdare med sig själv.

Nöjd med vad man själv kan prestera, för man kan ju faktiskt sparka iväg en sten.