Att promenera är bra.

När det är något jag grubblar över, är arg på eller bara är ledsen över så promenerar jag. Nästan alltid samma sträcka. När man går med någon så är den sträckan idealisk, men när jag går själv så är den lite för lång.

Jag fick skoskav. Jättemycket skoskav. Jag funderade en stund på att knacka på hos en vän, be om ett glas vatten, ett plåster, skydd mot regnet som hade börjat falla och lite medkänsla att gömma sig i. Men det var inte hans tur idag. Inte hans plats att trösta, så jag fortsatte gå.

Det var jag och en katt. Den slog följe med mig en lång bit, trodde väl att jag skulle släppa in den någonstans om den följde mig tillräckligt långt. Tyvärr var jag själv alldeles för långt hemifrån och slutligen så orkade katten inte mer. Den gömde sig under ett träd. Jag hoppas att den inte blev för blöt på sin väg hem.

Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att jag inte skulle orka gå hem. Jag hade inte ätit eller druckit något på många timmar och smärtan i fötterna var inte längre sådär skön. Den var outhärdlig. Så jag tog tag i en vän. Som plåstrade om mig och såg till så att jag fick skjuts hem. Dom är fina, mina vänner.

Idag har jag även krockat med en humla. Hur är det ens fysiskt möjligt, tänker någon.

Men jag krockade verkligen med humlan.

Jag cyklade på cykelbanan. Det blåste motvind och helt plötsligt så hade jag humlan i pannan. Vi hade krockat och den blev lika vettskrämd som jag. Stackars humlan... Tänk att hamna i pannan på någon som mig på sin väg hem...

Jag hade också blivit rädd.