Jag dricker te och äter överbliven, kall kebabpizza.

Det finns inte mycket som är godare när man kommer hem på natten, och inser att man är vrålhungrig. Jag fick inte ens dåligt samvete när jag tänkte på att det förmodligen var min käre brors pizzabit. Min nöd var större än hans.

Alla sover och det enda som hörs i huset är snarkningar och surret ifrån min lampa. Att jag måste smyga bekommer mig inte alls, jag vet var jag kan sätta fötterna på parkettgolvet utan att det låter alltför mycket.

Jag kommer vara trött imorgon, men just nu så njuter jag bara av att vara "nästan-ensam". Jag har hela huset för mig själv......Nästan.