Den här veckan så är det nästan exakt ett år sedan jag kom till Eksjö. Jag kom körande i en snötäckt skog sent på kvällen i min lilla gröna peugeot med nackstöd som var formade som konturen på en bil. Om jag hade vetat då vad det var jag körde mot, hade jag varit lika nervös? Jag kom till ett hus med rum för mig och kläder för två veckors vistelse, allt annat lämnade jag i Kalmar. Jag visste inte hur väl jag skulle trivas, men när mina två veckor hos B-M var över så flyttade jag ändå inte ut. Trots att jag hittat både lägenhet och fått hit alla mina saker så förblev hennes hem mitt lilla krypin ett tag till. 

Och jag slängde mig in i allt! Så hungrig på att få bli använd, få finnas till och stötta. Det är så många i församlingen här som säger att det gick så fort för mig att komma in i deras församling - men det var ju inte så konstigt! Jag var och ville vara med i allt och göra allt. Skönt att det finns och fanns människor som klarade av att se att man ibland behöver tid att samla ihop sig och allt det man möter och ser på en ny plats. 

Ett år senare kan jag se att jag kom med tomma händer och står nu här med korgar fulla till bredden med så mycket gott, mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag ser hur Gud har funnits med, hur Han stöttat, utmanat och banat väg. 

Mitt liv är så rikt.
Rikt på smultronställen och.. människor. Mina alldeles egna.
Min alldeles egna fästman. Mina alldeles egna syskon och föräldrar. Mina alldeles egna fantastiska vänner. Min alldeles egna fina församling. Mina alldeles egna underbara "extra päron".
Allt med en gnutta mirakel och i en underbar härligt knasig röra med Gud i centrum.
Precis som det ska vara.