Imorgon kommer det vara en av de tyngsta dagarna. Få kommer vara lika tunga för mig detta året. Det finns en som kommer att ligga nära, men även den har du lagt beslag på.

Förra året så förlorade jag en vän, en nära vän. Hon bestämde sig för att leta efter ett bättre liv någon annanstans och imorgon kommer det vara hennes 18 årsdag. Eller ja, det som skulle varit hennes 18 årsdag.

Jag kommer vara arg. Det är något som fortfarande inte har gått över, den enorma ilska jag kände den gången.

Den sortens övergivenhet känner man inte någon annan gång. 

Ilskan sitter klistrad i min hud.

Min sorg ligger fortfarande för nära, så nära att den går att ta på.

Ett år senare, allt och inget har förändrats.

Du fattas mig.

Idag har jag suttit hela morgonen och läst diverse debattartiklar, repotage och blogginlägg om politisk musik. Anledningen är en uppgift i svenska, och jag måste säga att jag gjort roligare saker men jag började ändå fundera. Kan vi fortfarande påverka samhället genom musik? Många skribenter är av den åsikten att vi inte kan det längre. Vi har helt enkelt fått det för bra i Sverige för att orka lyssna och påverkas av ord som en gubbe i sliten skjorta, 5-dagars stubb och trasig gitarr, kastar ur sig efter en kväll i baren. Fördomarna bara sprutar från alla håll och ingen verkar tycka att det ens finns någon anledning till att förnya protestmusiken.

Att ens försöka påverka landet vi lever i genom musik verkar vara idioti.

Är det så då, eller är det bara sånt man säger för att ingen orkar försöka?

Så är musiken död? Jag är nämligen av den åsikten att om musik inte rör vid människor, utan bara lyssnas på för lyssnandets skull, så är det inte värt det. Dock vet jag att så inte är fallet, jag kan ständigt (och många utav mina medmänniskor) fastna i en låt och en viss typ av melodislinga. Igår fastande jag så mycket i en flöjtstämma i en Simon&Garfunkel-låt att jag brände falukorven och såsen brände fast.

Trots att jag fick äta bränd mat så var jag av den åsikten att det var värt det. Jag blev berörd och då spelade resten ingen roll.

Jag tror inte att musiken är död, och inte heller den politiska musiken. 

För vårt samhälle formas av människor, och så länge en människa kan bli påverkad av musik så kan man påverka samhället med musik.

Hm... Kanske något att fundera över.

Jag dricker te och äter överbliven, kall kebabpizza.

Det finns inte mycket som är godare när man kommer hem på natten, och inser att man är vrålhungrig. Jag fick inte ens dåligt samvete när jag tänkte på att det förmodligen var min käre brors pizzabit. Min nöd var större än hans.

Alla sover och det enda som hörs i huset är snarkningar och surret ifrån min lampa. Att jag måste smyga bekommer mig inte alls, jag vet var jag kan sätta fötterna på parkettgolvet utan att det låter alltför mycket.

Jag kommer vara trött imorgon, men just nu så njuter jag bara av att vara "nästan-ensam". Jag har hela huset för mig själv......Nästan.

Nu har jag varit ute och plockat mina allra sista smultron, synd att den tiden är över. Färska bär lyser verkligen upp frukosten.

LP-skivan för morgonen är påsatt, och jag börjar minnas mitt krångel med Robert Broberg.

Edith Piaf är verkligen bra kvällsmusik. Det och en tekopp kommer man väldigt långt på.

Dagarna går så långsamt men ändå så fort... Det känns som vi gått i skolan i 2 veckor, när vi i själva verket inte ens klarat oss igenom första veckan. Ändå så tycker jag att dagarna går i rasande tempo. Det är så mycket att göra(som vi ibland inte gör), och vi har så roligt.

Trots att vi leker mer än någonsin så märks det ändå att vi blivit äldre. När jag gick i lågstadiet och vi fick nya böcker så var det första jag gjorde att ta hem dom och läsa igenom dom, speciellt om det var böcker vi skulle ha i engelskan. Idag hade jag min första "Engelska C-lektion", någonsin, och vi fick böcker. Den boken fick minsann inte följa med på någon pilgrimsfärd hem till mig innan läsåret börjar på riktigt. Den blev fort och lätt inkvarterad i skåpet, utan någon tanke på genomläsning. Ändå så uppvisade jag inga symptom på samvetskval, snarare lättnad.

Det som dock verkligen satte guldkant på min dag var ett pling. Ett ganska irriterande ljud som jag ofta känner att jag kan klara mig utan, var det fantastiska denna dag. Det var ett mail ifrån min vän i polen, som jag skaffade mig denna sommar, och jag var så glad att jag nästan ramlade av stolen. Vad underbart det kan vara att få en överraskning på en annars så vanlig dag.

...Även om jag i normala fall inte gillar överraskningar...

Vilken konstig dag det blev!

Morgon: Rött läppstift och tofs mitt på huvudet - Jag var redo för en cykeltur till Karlsro.

Jag fick lära mig vilka årtal som främst lämpar sig för brobygge, hur man gestaltar sporten rodd utan att röra sig och vad man kallar musik i Ungern. Det heter för övrigt "zene".

Jag fick en reva i mina alldeles nyinköpta (och jättedyra!) byxor. Medan jag gjorde det jag älskar mest av allt. Jag gungade.  

Sedan bestämde jag mig för att vara spontan och åka och hälsa på mormor. Detta besök var underbart! Jag har saknat henne. Vi sitter och äter glass, pratar, skrattar och löser korsord i 3 timmar. Sen bestämde jag mig för att jag skulle åka hem. Jag kommer ut till min cykel och det som inte får hända har hänt!

Jag har fått punka och mitt liv rasar framför mina ögon. Men praktisk och ganska nöjd med livet som jag var ringde jag till min bästa vän. Det slutar med att både jag och cykeln blir hämtade, vi hinner till och med att lämna in cykeln hos JP innan han stängde och han lovade att den skulle vara lagad på måndag. LYCKA!

När jag kom hem så var det bara att hoppa in i nästa bil. Min lilla lilla lilla kusin har blivit 15 år och jag känner mig bara äldre och äldre med dagarna som går. Vi får supergod mat, äter rinnande tårta och jag hittar två oönskade knölar på halsen...

Och nu sitter jag och lyssnar på Edith Piaf, dricker te och känner på mina knölar.

Den dag som kunde blivit katastrof på så många plan är slut och jag sitter ändå här och njuter.

Jag misstänker att det är något fel på mig.

Jag vet vem jag är. I alla fall precis just nu.

Det kan hända att det har ändrat sig om 10 minuter, men just nu så vet jag.

Idag vet jag.

Rastlös. Driver runt på småstadsgator i det fina kvällsljuset.

Kommer hem och börjar packa. Provar sovsäcken och liggunderlaget. Skrattar så jag gråter när mamma ska försöka förstå sig på vårt nya "självuppblåsande" liggunderlag. "Självuppblåsande" ska man nog ta med en nypa salt, men det gav mig ordentlig kvällsunderhållning i alla fall :)

Jag vill åka nu samtidigt som jag njuter av att vara hemma. Det är med glädje som jag vaknar och inser att jag ligger i min egen säng som omväxling.

Den här dagen känns trots olika sorters underbarhet som om den är helt bortkastad.

Igår satt jag vid familjen Svahns köksbord i deras fantastiska kök, med gitarrmusik till frukost och "storasystersyndromet" sittandes i fingertopparna. Jag träffade Tryggve för första gången, kyrktornet blev signerat, jag fick en läxa i hur solen vandrar och ett flygplan att sprida stjärnor med.

Jag skaffade mig en glänsande vän, åt hjärtan till kvällsmat och avslutade alltihop med att fundera på hur många bokstäver det är i ordet "anala".

En ljuvligare dag kunde jag inte fått.

Att sen på kvällen åka från ett hem till ett annat hem var svårt.

Jag trodde inte att jag skulle trivas så bra. Men det gjorde jag. Verkligen.

Det känns som att jag fått en hemlighet att bära med mig. Ett smultronställe som bara jag vet om.