Hur vet man om att man är lyckligt lottad?

Är det för att andra säger det till dig, eller är det en känsla du bär på själv?

Oavsett vad ni tycker så tror jag inte att man kan känna sig lyckligt lottad på riktigt, för att någon annan säger det. Att vara lyckligt lottad kommer inifrån. När man inser att man har det så bra så att man känner sig tacksam.

Jag är väldigt lyckligt lottad, och jag inser det ofta. Det är väldigt sällan jag inte känner på något vis att jag är lyckligt lottad under en dag. Det kan vara något litet som att jag inte skär mig på kniven när jag skär grönsaker, till att bli upplyft av en vän när jag känner mig lite nere. Det finns massa saker att vara tacksam för!

Idag var jag hos min bästa vän, vi gick och handlade i regnet, drack päronsoda och pratade massor! Vi lagade mat, gjorde kladdkaka och njöt av varandras sällskap. Vi gick även en liten promenad och jag skrattade så att jag fick ont i magen. Det är så otroligt mysigt att umgås med henne och hos henne är jag helt trygg. Jag skäms inte för hon har redan sett alla mina dåliga sidor gånger tusen. Jag kan inte vara annat än tacksam över en otrolig dag. :)

Kan man då vara tacksam för livet utan att bli helt knäpp i huvudet? Nej, jag tror inte det. Men som jag och mina klasskompisar kom fram till i veckan, så är vi alla lite knäppa och det är därför vi trivs så bra i varandras sällskap.

Var inte rädd för att vara tacksam!

Jag har tagit fram saxen.

Den ligger på bordet. Det är den med röda handtag som egentligen är lite svår att klippa med.

Det blir liksom inte rakt, men på något vis tillräckligt ändå.

 Filosoferar över en Olle Ljungström text.

"Gud uppfinn nåt nytt, som gör det lätt att hålla ut. Nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta."

Det är jobbigt att vänta. Men att säga att Gud ska komma på nåt som gör det lättare att vänta är lite som att säga:

"Snälla Gud gör mig tålmodig men låt det gå fort!" 

Det är inget som går att fixa på två sekunder och det är därför man väntar. Det är därför Gud uppfann tid, för att det ska finnas tid att vänta. Jag tror att man bara måste acceptera att det faktiskt finns tid att vänta även om det kan vara svårt ibland.

Jag dricker te. Min blekgröna kopp värmer mina kalla fingrar. Runt mig ligger doften av tända ljus och mango som en matta.

Jag läser en bok som handlar om mig själv, på ett eller annat sätt. Jag läser långsamt, vill inte att den ska ta slut, men jag kan inte vänta tills jag fått läst nästa sida och tagit del av några fler av livets hemligheter.

Jag läser om hur jag blev som jag blev, hur livet bestämde sig för att forma oss. Jag började läsa denna bok med vetskapen om att huvudpersonen kommer att dö, precis som alla andra. Ändå är det med stor sorg som jag väntar på att det ska ta slut, men fortfarande med hoppet om att vi ska överleva.

Det kanske är så vi gör.
Vi vet att vi alla kommer att dö,
men väljer att leva i hoppet om att vi kommer leva för alltid.

Djupa tankar över en kopp te..

Det känns som att denna dagen varat i tre dagar. Det har hänt så mycket.

Gått skogspromenad med vägvisare, kittlat en lillebror tills han låg och skrek på köksgolvet, suttit i en bil utanför Säfflestation och fnissat så jag fick ont i magen.

Sagt hejdå.

Åkt tåg, varit hos mormor, ätit MASSA god mat och pratat mycket.

Vandrat i regnet, spelat flöjt, letat instrument och misslyckats.

Tittat på fotografier från både då och nu.

Sagt hejdå.

Och nu sitter jag här.

På ett kallt köksgolv, i morse var det ett varmt köksgolv.

I ett varmt kök, med en sats nygjorda, äggfria muffins.

Dom blev goda, men inte riktigt lika goda som förra gången.

Jag saknar. Förmodligen lite mer imorgon. Men väldigt mycket redan nu.

Nu sover vi.

Vilken fin dag det blev!

Underbart väder!

Soligt och så kallt att det bet i kinderna, jag fick ta fram vinterjackan och min röda basker. LYCKA!

Trots alldeles för lite tillgångar i plånboken så hade jag och min allra bästa vän i världen en fantastisk dag.

Vi gick på höstmarknad, drömde oss bort till tiden när vi köpte gosedjur och leksaker på marknaden. Nuförtiden köper vi bara godis, donuts och vantar. Det är ungefär vad vi orkar bry oss om.

"Vad fint det blev nu... eller..?"

Vi var ute i tre och en halv timme, alldeles lagom. Lekte i höstlöven och bara njöt av solen på vägen hem.

Fikade och somnade en stund i soffan.

På kvällen blev det ett ordentligt syskongräl efter att föräldrarna gett sig iväg till en bjudning på annat håll.

Grälet hejdades dock och kvällen avslutades med god pizza och en kvällpromenad i all välmening.

På marknaden provade jag att skjuta med ett leksaksgevär och insåg snabbt varför alla barn alltid leker krig och aldrig fred. Geväret lät ju. Och blinkade! När man leker fred, hur mycket låter och blinkar det då? Trots detta känner jag mig nog ganska nöjd med att fortsätta leka fred efter en stund med ett leksaksgevär.

Har nattsamtal med min goa storasyster. Natthumorn är på topp och jag skrattar så att jag får ont i magen. :)
Jag kan låta som en påfågel. Nästan.
En otrolig talang.

Imorgon ska vi gå på höstmarknad och frysa kinderna av oss i solskenet. Ha på oss så mycket kläder att vi blir stela och tjocka vinterstövlar som man knappt kan gå i. Allt kommer förhoppningsvis vara precis som det ska vara. Det kommer bli en underbar dag!

Att sitta och gråta en måndagskväll är inte något jag brukar ägna mig åt. Det händer sällan eller aldrig, och inte heller denna kväll. Idag fick jag höra att jag gråter för sällan.

Min första tanke var att det är väl något bra? Att man inte gråter ofta är väl bra. Det innebär ju att man inte behöver gråta ofta, men där tog det stopp.

Min motståndare i tanken ansåg att jag hade fel. Hon menade att jag visst hade saker att gråta för. Att det inte så mycket handlar om själva gråten, utan att man snarare skall leva ett liv där man inte ska behöva gråta. Man ska inte ha något att gråta för. Jag har tydligen det, men gråter inte i alla fall. Hon var orolig och menade att jag behöver få ur mig saker.

Jag har tidigare fått höra av en annan nära vän att gråta är en säkerhetsventil, en försvarsmekanism. Hur kan det vara en försvarsmekanism???? Jag är aldrig så liten, skör och sårbar som när jag gråter. Om jag ska gråta måste jag vara helt trygg.

Det är inte så lätt det där med sorg. Framförallt inte att bära den.

Jag har tänkt på en sak.

Hur skulle det vara att vara ko egentligen?

Jag menar, jag skulle gärna ta lite semester.

Ja, kossorna jobbar jättehårt med att äta. MEN! Jag tycker om att äta!

Att vara kossa för en dag skulle nog inte vara så dumt.

Jag har faktiskt kallat en man för kossa en gång i mitt artonåriga liv. Det var i all välmening och jag tror att han förstod. Kossor är fina djur. Jag tycker om dom.

Ja.

OM det kommer en kurs i att pröva vara kossa så är jag definitivt på!

Gräs smakar fakiskt inte speciellt dåligt.