Så kom jag hit. Efter fyra timmars tågresa kom jag fram och var inte alls så förvirrad som jag trodde att jag skulle vara. Jag gick på rätt tunnelbanelinje, den med fin färg, gick av vid rätt station och gick åt rätt håll. Kunde det bli bättre?

Nu har jag promenerat en stund i Bromma och inhandlat frukost tills imorgon. Det var för övrigt på ICA supermarket i Bromma som förvirringen bröt ut totalt.

Affären var jättestor och jag gick runt den hur många gånger som helst. Jag visste inte vad jag ville ha eller var detta kunde finnas. Fantastiskt!
När jag så passerade charken, för 5 gången, började en kvinna kolla lite konstigt på mig så jag tog min juice och gick.

I ett övningsrum sitter jag nu, trött men nöjd. Hårdrocksmusik blandas med lovsånger i korridoren och jag trivs.

En lycklig, nyduschad tjej sitter nu hemma i soffan och vickar på tårna. Trött, hungrig och törstig men ändå väldigt nöjd.

Jag räknar de diverse blåmärken jag lyckats samla på mig denna veckan. Ganska många har det hunnit bli och fler lär det bli. Vissa är stora, andra små. Några är bruna, andra är blå.

Jag rultar runt på musikskolan.

Skriver lite musik, går därifrån. Kommer tillbaka och raderar det jag precis skrev.

Känner mig lite krasslig och musikalveckan har precis tagit sin början.

Det är kallt här, alldeles för kallt. Jag borde inte vara här egentligen.

Jag borde ligga nerbäddad i nån soffa någonstans.

Men det ska vara lite jobbigt, ta tid. Jag har ingen brådska egentligen.

Det är jag och två par vantar som bestämt oss för att vara här. Dom har definitivt inget bättre för sig.

"Livet är inte någon klart upplyst, tydligt skyltad Autobahn, utan snarare en snårig skogsstig, full av nya vägval. Och det är okej att välja fel, att göra fel val - för det går att göra om, att gå tillbaka och vika in på en ny stig." 

Under stora delar har av mitt liv har jag tänkt att: Det där klarar jag aldrig av, eller varför ska jag göra det när jag redan vet att det inte kommer gå? Jag kan inte.

Det är verkligen helt fel inställning. Om man inte provar så kommer man ju aldrig veta om man kan eller inte? Jag kanske gick miste om jättemycket roligt under dom åren som jag tänkte att det där kan jag inte så det är väl ingen idé?

Och om det nu visar sig att man inte kan så vet man vad man behöver öva sig på, man kan bejaka det. Be om hjälp.

Det krävdes mycket jobb med mig själv, långa diskussioner och jobbiga upplevelser innan jag insåg att man måste våga. Det kan inte bli mer än fel, och om det blir fel är det hela världen? Kommer världen gå under om jag suger på att spela minigolf? NEJ! Men världen kanske mår lite bättre av att mina vänner nästan skrattar ihjäl sig när dom ser hur mycket jag njuter av att vara dålig på minigolf. Jag gick ifrån att tänka att: Det där klarar jag aldrig! till att tänka: Hur svårt kan det vara?! :)

Nu när jag då står inför ett nytt stort vägskäl, så faller jag fort tillbaka i mina gamla fotspår. Det där klarar jag aldrig av. Hur skulle det bli? Det där kan jag ju bara inte! Jag hör tusen röster som vet vad som skulle bli bäst för just mig, men jag har väldigt svårt att höra min egen röst i bruset. I svåra stunder tänker jag att kan inte någon bara knuffa på mig. Bara bestämma åt mig.

Jag sitter och väntar på eldskrift på väggen. Väntar på att någon som är större och vet mer än jag ska leda mig rätt.

Jag hör inget just nu, men jag litar på Gud.

Så jag väntar. Försöker se valen som möjligheter och utmaningar. Och hoppas att, om jag tabbar mig totalt, eldskriften uppenbarar sig på väggen och leder mig hem igen.

Den här helgen har jag spenderat i Örebro. Och nu sitter jag här och funderar på hur bra det var egentligen..?

Jag har nämligen gått och blivit kär i en stad, insett att jag inte är någon förortsmänniska och blivit kär i en stad.

Om man både i mörker och ljus inte kan göra annat än att titta på människor, hus och älv, och säga "Åh vad fint det är!" tusen gånger, då vet man att man blivit kär i en stad. En fantastisk guide också så kan man ju verkligen förstå att jag inte kunde vara annat än lycklig.

Om jag skulle flytta till Örebro nu och så småningom hitta någon att vara lycklig med så skulle jag aldrig flytta därifrån om jag inte var tvungen. Det är verkligen så, jag skulle bli kvar där. I stadsparken.

Jag har hela tiden tänkt att jag skulle kunna tänka mig att flytta runt lite innan jag rotade mig någonstans, så nu känns det ju jättedumt om jag flyttade till Örebro direkt, eftersom jag skulle bli kvar där. Jag skulle aldrig prova att bo någon annanstans. Men Örebro står ju kvar. Det är inte som att staden inte kommer vara kvar om ett år. Ett år att prova något annat.

Ändå så sitter jag här, känner mig lite hängig med en DN, en kopp vanlijte och kursprogrammet för Örebros Universitet. Söker febrilt efter en utbildning som jag skulle vilja gå så att jag kan flytta till Örebro till hösten. Jag har liksom börjat ifrån fel håll, det hade varit bättre att hitta en utbildning och sen bli kär i en stad.

Sitter och resonerar med mig själv, det är dumt att jag inte kan komma till ro, skulle nog behöva sova egentligen. MEN! även om jag inte vet hur det kommer bli, så sitter jag och är onödigt, skämigt lycklig över dom fina burkarna jag köpte innan vi åkte från Örebro.

Den fundering som står över allt grubbel om hur jag ska göra och var jag kommer hamna är om Gud skapade träden små och lät dom växa upp eller om han skapade dom stora direkt?

Jag är trött, så trött att det känns som att ögonen ska gå igen vilken sekund som helst, men jag behöver skriva av mig lite tror jag så jag sitter kvar en stund.

Igårkväll var jag i kyrkan och skaffade mig en bra start på helgen. Det blev en fantastisk kväll med massa fina vänner och goda kladdkakemuffins! Jag lärde mig lite mer om hur en insulinpump fungerar och fick prova hur det känns när socker fräter på tungan. Det var hemskt roligt, men lite läskigt så prova det inte! :)

När jag vaknade idag så trodde jag inte att det var sant. 7 timmar och 15 minuter hade gått mycket snabbare än jag räknat med och till på köpet så kändes det lite som att jag hade behövt minst lika mycket sömn till, ändå blev det lite drygt fyra timmar i simhallen.

Sen blev det en promenad bara för två.

En efterlängtad promenad, som behövdes.

Det kändes inte som att vi fick pratat färdigt riktigt men jag fick fyllt på lite och det behövdes. Ibland inser man inte hur mycket man saknar någon förrän man träffas. Det blev ändå massa prat och kakor på en bänk i det fina vädret.

Panerade rödspättafiléer, potatis, sallad och citronsås för sex personer.

En stor fin familjemiddag, med mycket prat och ljuvliga skratt.

En stor flopp till Melodifestival, men vi fick skrattat, dansat, tjattrat och varit tysta, alltihop under loppet av en timme.

Vi avslutade hela kvällen med att mamma mitt under röstningen säger; "Jag hatar Takida!"

"Men mamma så kan du väl inte säga?!"

"Jo men jag tycker det! Han sjunger så bedrövligt fult!"

"Ja men mamma du kan ju inte säga att du hatar ett helt band för du tycker att sångaren sjunger dåligt? Det kan ju han dessutom inte hjälpa, det är hans röst som är sån.."

Då slutar min mamma samtalet med att säga:

"Ja hade jag låtit så när jag sjunger.. DÅ HADE JAG MINSANN VARIT TYST!"

:)

Idag har jag levt, och jag ska försöka fortsätta med det imorgon.

Dagen har kantats av influensa, tjafs, god musik och extrem trötthet. I mina enorma försök att ta tillbaka redan förlorad tid sedan helgen, så lyckades jag med konststycket att förlora ännu mer tid.

Dagen som började med så fina framtidsutsikter, kunde i slutändan inte uppvisa så mycket mer än några mer eller mindre trivsamma promenader i slasket, ett utfört prov i Naturkunskap, ett lämplighetstest från försvarsmakten, 8 lästa kapitel i boken som Gud inte ville läsa, några trevliga och otrevliga konversationer samt en eller två kramar.

Den extrema trötthet som lagt sig över mina axlar har inte släppt sitt tag än och jag börjar längta till sommaren. Boken jag läser försätter mig i en minst sagt jobbig sinnesstämning och medan jag tog mig hemåt i mörkret så vältrade jag mig i min olycka, tills jag mötte någon som fick mig på rätt spår igen. Hon påminde mig om att det många gånger kan vara mycket värre än vad mitt liv är nu, och att det kan svänga väldigt fort.

Så när jag nu sitter här med den ekologiska mjölk, som jag envisas med att köpa när det är jag som handlar, och drömmer om det där teet som jag inte orkar göra, så är jag nog ganska nöjd ändå.
Imorgon ska det regna.

Denna fråga ställde försvarsmakten till mig idag. Det värsta var att dom har god anledning att göra det också. För vad håller jag på med egentligen?

Jag misstänker att jag i beslutet om vad jag ska göra med mitt liv, eller vad jag ska göra till hösten, håller på att bli helt knäpp. Idag var jag och lyssnade på två yrkesföreläsningar, den ena var Polis, den andra Teaterproducent.

Efter att jag lyssnat på polisen så tänkte jag allvarligt för mig själv att "Det kanske skulle vara något!". Det tog säkert två timmar innan jag avfärdat denna riktigt idiotiska idé. Hur skulle jag klara av polisens fystest med mina dåliga knän? Eller hur skulle jag fixa att bära vapen och använda våld? Det är ju en helt absurd idé, att jag ens funderade på det är ju skrattretande! Ändå så tog det två timmar innan jag fattade att det var en dum idé. Nu sitter jag ändå och provar i tanken igen... kanske...?

Militär grundutbildning är också en sån där HELT konstig tanke, men ändå så finns den..

Igår ville jag bli Socionom, dagen innan dess ville jag gå bibelskola. Idag kunde jag tänka mig allt från apotekare och polis, till socionom och musiklärare.

Vad håller jag på med..? Jag är hopplös..